Läs senare

Panik kring ordet hen

Genuspedagogik handlar om att alla barn ska ha lika rättig­heter. Inte om sexualundervisning, skriver Torbjörn Messing.

26 Nov 2014

Illustration: Marie Kassman

Larmrapporter visar att den svenska skolan blir alltmer ojämlik. Skolverket konstaterar att skolan misslyckats med sitt kompensatoriska uppdrag. Likväl ifrågasätts ofta de genuspedagoger som har kompetens att motverka dessa mönster.

När ordet hen fick fäste i Sverige uppstod något som vi i min bransch kallar för genusyrsel. Det är det tillstånd vi hamnar i när vår världsuppfattning om den så kallade tvåkönsmodellen med kvinna—man rubbas.

Visst är det fascinerande vilken panikartad stämning som kan breda ut sig när ­denna starka norm utmanas. Hur kunde ett litet, om än farligt, könsneutralt pronomen orsaka en sådan lavin av oro?

Ursprunget till snöbolls­effekten var barnboken »Kivi och monsterhund«. Författa­ren, Jesper Lundqvist, hade två syften med att använda ordet hen. Dels att det språktekniskt var opraktiskt att skriva hon/han, dels att både pojkar och flickor skulle kunna identifiera sig med huvudrollsinnehavaren. Ingen stor sak kan tyckas.

Vad är det då som river upp känslorna så förtvivlat?

Jo, det utmanar gängse normer kring kön och sexuell läggning. Det triggar fantasier om ett samhälle där könsrollerna luckrats upp och vi inte längre får vara kvinnor—män, kvinnliga—manliga och heterosexuella. För vad kan hända i ett sådant samhälle?

Jag var nyligen i en kommun och utbildade skolpolitiker och skolchefer när genuspedagogik kom på tal.

Barn- och utbildningsnämndens ordförande, inte helt otippat en vit man, satt och tänkte en stund och sa sedan:

»Det finns en fara i att prata om genus. För om vi osynliggör de biologiska könens olikheter tar vi ju bort den sexuella attraktionskraften mellan oss, och då har vi satt hela reproduktionen på spel. Jag skulle därför vilja påstå att hen är ett hot mot hela mänskligheten och början till jordens undergång.«

I Frankrike har de infört ett nytt program för genus i skolan. Föräldrar har varit så upprörda, panikslagna och oroliga att de hållit sina barn hemma från skolan.

I de sociala medierna i Frankrike gick fantasierna ännu längre. Det skrevs om att förskolebarn fått praktisk under­visning i onani, att flickor skulle kläs ut till pojkar och att homosexuella skulle lära barnen hur de kunde ha sex med någon av samma kön.

»Jämställdhetsprogrammet innehåller förstås inte några sådana övningar. Men de falska påståendena har ändå gjort att hundratals skolor har drabbats av frånvarovågen«, säger Sébastien Sihr i ett av de franska lärarfacken.

Vad är genuspedagogik i Sverige och Frankrike då?

Jo, det handlar om att alla barn ska få samma möjligheter i ­livet. Att klass, kön och etnicitet inte ska få vara styrande för hur elever lyckas, att skolan ska fördela våra skattepengar rättvist mellan könen, att pojkar ska få bättre betyg, att flickors psykiska ohälsa ska minska, och så vidare. Inget konstigt alls i en demokrati.

För att detta ska bli möjligt behöver de vuxna upptäcka hur de själva reproducerar normer. Ökad kunskap om genus och interkulturalitet ska kryddas med metoder kring självreflektion. De vuxna kan därefter kompensera för både strukturella och individuella behov. Detta är genuspedagogernas viktiga uppgift.

Jag längtar efter den dag då skolans huvudmän baserar sitt mångfaldsarbete på vetenskaplig grund i stället för på fantasier.

ur Lärarförbundets Magasin