Läs senare

Pisaplågan pinar politiker – och mig

20 mar 2015
Björn Kindenberg.

»Vår skola är utvald att delta i Pisa-provet under ­våren. Utvalda elever premieras med en biocheck« meddelas vi i ett mejl. Jag gör en liten grimas av olust. Inte för trivialiseringen av provdeltagandet. Och inte för att detta läggs ovanpå det årliga vårterminsmaraton i nationella prov som nu är i full gång på skolan. Nej, prov och bedömning väcker provångest inom mig. Plågsamma hågkomster, som när jag på gymnasiet, naturvetenskaplig linje, kom hem med gråten i halsen efter ett misslyckat kemiprov på reaktionsformler.
En annan dyster bedömningshågkomst: när jag efter prao-perioden i en bokhandel fick ett skriftligt omdöme, skrivet på en rosa lapp att lämna till läraren. Jag kunde inte låta bli att läsa det. Till min förskräckelse var det allt annat än positivt. »Björn har varit lugn och tyst« (jag insåg med fasa att dessa i skolan uppskattade egenskaper inte premieras på en arbetsplats) »men har uppvisat mycket litet eget driv och förmåga att ta egna initiativ«. I förtvivlan kastade jag bort lappen och förnekade bestämt på lärarens fråga att jag fått den.
Två hårda bedömningserfarenheter. Vad ledde de till? Jag lade mig vinn om att plugga kemi och fick till slut en fyra i betyg. ­Under följande prao-period tog jag revansch genom att åter söka mig till en bokhandel, men nu beredd på alla typer av arbetsuppgifter vilka jag tog itu med i furiös iver. Jag belönades med två silverpennor graverade med mitt namn och fick ett lyriskt omdöme. Framför allt utvecklades det jag från början saknat — initiativförmåga och problemlösningsförmåga — något jag haft glädje av i många situationer.Så bedömning kan kanske föra gott med sig. Men helt övertygad är jag inte.

Trots upphämtningen av kemibetyget var mitt självförtroende inför de naturvetenskapliga ämnena förverkat. Tankar på att bli civilingenjör övergav jag. Det är först senare jag förstått att det i ett sådant yrke, snarare än förmågan att hålla reaktionsformler i huvudet, är just initiativförmåga och problemlösning som efterfrågas. Tänk om problemlösning i grupp, med användning av kunskaper i kemi, hade varit en examinationsform under gymnasiet!
Min gymnasiala ångest över sviktande skolresultat avspeglas i dag på nationell nivå, den som de internationella proven ger upphov till. Man kan tycka att världens sjätte rikaste land, i världshistoriens rikaste generation, bevisligen klarar sig hyfsat i den internationella konkurrensen. Ändå dikterar svårtydda och hotfulla förkortningar — Pisa, Pirls — en mäthysterisk politik av allt fler nationella prov och tidigare betyg.Om skolan, eleverna och lärarna (som på ­undervisnings- och planeringstid ska admi­nistrera den ökande provmängden) överlever dessa utbildningspolitiska panikåtgärder — ja det återstår att se. I så fall är vi värda en biocheck.

ur Lärarförbundets Magasin