Läs senare

SKL prioriterar fel i avtalsrörelsen

Arbetsgivare och lärare borde kunna enas kring skolans utmaningar. Tyvärr är det oklart om den största lärararbetsgivaren, SKL, är ­beredd att medverka till ett handslag om de avgörande frågorna.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande
Följ och kontakta mig på Twitter: @JohannaJAstrand

Avtalsförhandlingarna med SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, är i ett bekymmersamt läge. Nu har vi kommit till en situation där medlare måste tillkallas. I förhandlingarna har lärarorganisationerna mött en motpart som tagit som sin viktigaste ­fråga att ändra turordningsreglerna vid uppsägning på grund av arbetsbrist.

Det är knappast vad skolans utmaning handlar om. Skolan lider inte av arbetsbrist, men däremot av en enorm lärarbrist. En brist som riskerar att öka ytterligare under de kommande åren.

Arbetsmiljöverkets statistik visar att läraryrket är ett av de mest stressande och psykiskt påfrestande. 84 procent av grundskollärarna och 73 procent av gymnasielärarna uppger att de har för mycket att göra. Snittet för samtliga yrken är 53 procent. Dessa fakta borde föranleda ljudande alarmklockor på högsta volym hos våra ­arbetsgivare.

På varje förskola och skola behöver lärares arbetsinnehåll och arbetsbelastning gås igenom i syfte att skapa balans mellan arbetsuppgifter och arbetstid. Tillräcklig tid behöver säkras till långsiktig planering, för- och efterarbete, uppföljning och utveckling.

Det är märkligt att möta en motpart som inte fokuserar på lärarbristen.

Stressen och den psykiska påfrestningen gör lärare sjukare än andra ­yrkesgrupper. Försäkringskassans statistik visar att lärare ligger långt över arbetsmarknadens genomsnitt i antalet sjukfall. Detta borde arbetsgivarna i rent egenintresse ge högsta prioritet.

Trots de lönesatsningar som gjorts för lärarna under senare tid är livs­lönen föga attraktiv jämfört med andra akademiska yrkesval. Ur ett rekryteringsperspektiv borde arbetsgivarna inse det ohållbara i situationen.

De senaste årens löneuppvärdering måste få fortsätta och förstärkas. Inte minst har det sätt på vilket de statliga lönesatsningarna genomförts medfört negativa konsekvenser i form av omotiverade löneskillnader. Dessa måste hanteras. Alla erfarna och skickliga lärare behöver garanteras en löne­utveckling som speglar deras arbete, ansvar och betydelse för elevernas ­resultat.

Även Skolkommissionens slutsatser och förslag är en färdriktning som vi parter centralt och lokalt borde ta ansvar för. Bland annat genom att bidra till utvecklingen av ett fungerande system för lärares och skolledares kompetens- och karriärutveckling.

Men högst på SKL:s dagordning står alltså turordningsreglerna. Det är märkligt att möta en motpart som inte fokuserar på den allt överskuggande utmaningen – lärarbristen. SKL borde kunna bättre.

Om förmågan inte finns att gripa tag i lärarbristens orsaker kommer oundvikligen fler elever att stå utan behöriga lärare. Det hotar i sin tur Sveriges förmåga att förbli en ledande kunskapsnation och utvecklas som samhälle.

Olika kommuner må ha olika förutsättningar att hantera det kritiska läge som skolan befinner sig i. Desto viktigare att vi centralt enas kring ett avtal som får spela roll överallt. Det är vi tillsammans som måste bemästra lärar­bristen. Det är vad avtalsrörelsen framför allt borde handla om.

ur Lärarförbundets Magasin