Läs senare

Skolgången i Sverige en ojämlik skyldighet

DebattDet behövs forskning om hur skolplikten tolkas och upprätthålls i grundskolan. Det är inte lika för alla elever, skriver Maria Arvidsson, Malin Gren Landell och Viktor Vesterberg.

Om debattörerna

Maria Arvidsson

Lektor och forskare i Samhälle och kultur i ett skolperspektiv, Linköpings universitet

Malin Gren Landell

Regeringens utredare av skolfrånvaro

 

Viktor Vesterberg

Postdoktor i Socialt arbete, Linköpings universitet

Sedan skolpliktens införande i slutet av 1800-talet har barns skyldighet att gå i skolan varit en självklarhet i Sverige. En avgiftsfri skola för alla sågs vid enhetsskolans införande på 1960-talet som en av hörnstenarna i den svenska välfärden. Det var en rättighet men också en plikt.

Men i takt med tilltagande individualisering, decentralisering och marknadisering av skolan har efterlevnaden av skolplikten ställts inför en rad utmaningar. Flera rapporter pekar på att skolfrånvaro är ett utbrett och svårlösligt problem (till exempel Skolverkets ”Skolfrånvaro och vägen tillbaka”, Skolinspektionens ”Omfattande frånvaro” och SOU-betänkandet ”Saknad”).

Bild: Colourbox

Detta trots att staten under 2010-talet infört en rad åtgärder för att främja skolnärvaron – en skärpt skollag som tillskriver rektorer ett större ansvar för att eleverna är på plats, införande av frånvarotimmar i betyget, daglig rapportering av frånvaro till vårdnadshavare samt en striktare reglering kring beviljandet av frånvaro.

Vi vill hävda att skolplikten i mångt och mycket är utmanad i 2010-talets Sverige. Den är inte lika för alla elever i grundskolan utan innehåller såväl uttalade som outtalade ojämlikheter.

Elever som inte är folkbokförda har exempelvis ingen skolplikt enligt skollagen. De kan vara i skolan om de vill. Detsamma gäller elever som vistats varaktigt utomlands.

I övrigt är det i mångt och mycket upp till rektor och huvudman att besluta hur tillåten och otillåten frånvaro hanteras, vilket banar väg för olikheter.

Ansvaret för upprätthållandet av skolplikten tillskrivs i skollagen vårdnadshavare, vilket medför en risk att elever får olika mycket stöd hemifrån. Samtidigt är det enligt skollagen rektors ansvar att hantera och motverka denna potentiella ojämlikhet genom att främja skolnärvaro.

Utöver detta är det hemkommunen och skolans huvudman som har det yttersta ansvaret för att elever fullgör sin skolgång vilket innebär att rutiner ska finnas för hur skolplikten fullgörs.

Om du ligger bra till i förhållande till läromålen eller kan få hjälp att nå dem, kan du få ledigt.

De statliga riktlinjer som finns öppnar även för ojämlika villkor INOM skolor. När det gäller möjligheten för en elev att få en längre ledighet beviljad, ska det enligt förordningstexten vägas mot hur elevens skolsituation ser ut. Närvaroplikten påminner i detta avseende snarare om en läroplikt – om du ligger bra till i förhållande till läromålen eller kan få hjälp att nå dem, kan du få ledigt.

Gällande ogiltig frånvaro öppnas det också för skilda villkor. Rektor bör enligt skolförordningen ”skyndsamt” utreda orsaker till och åtgärda otillåten frånvaro. Men vad som görs, hur, när, av vem och hur det följs upp kan skilja sig åt mellan skolorna.

Det saknas forskning som problematiserar hur skolplikten tolkas, förhandlas, upprätthålls och utmanas i 2010-talets Sverige. Vi menar att sådan kunskap behövs för en fortsatt politisk debatt om hur skolan kan bidra till ökad jämlikhet i samhället – och inte minst för att bättre kunna förebygga olika former av skolfrånvaro.

Om LT Debatt

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debattera hos oss!

Välkommen att göra din röst hörd i Lärarnas tidning. Vi efterlyser debattinlägg om såväl skolpolitik som lärarnära professionsfrågor.

Skriv max 3 000 tecken, underteckna med namn, titel och gärna bostadsort. Mejla till debatt@lararnastidning.se

ur Lärarförbundets Magasin