Läs senare

”Skolplikt gör läraren till elevens tjänare”

IntervjunLena Andersson talar om sin nya roman, om tvång, om kunskapssyn och om faran med för mycket källkritik.

av Niklas Arevik
27 Apr 2018
27 Apr 2018
Foto: Christoffer Hjalmarsson

Slöjdlärare. Folkhemsman. En förfinad arbetare i tjänst hos det allmänna. Så beskrivs protagonisten Ragnar Johansson i Lena Anderssons roman om folkhemmet. Han är en hantverkare som inte törs utöva sitt värv, av rädsla för misslyckandet, och i stället väljer det trygga, statliga och säkra. Eftersom ingen drömmer om att bli lärare, resonerar Ragnar, finns inte misslyckandet som alternativ.

Barnen befordras till en nivå de inte har­ ­kompetens för, vilket är att svika dem.

— Han kanske inte är den typiske läraren, men pedagog till sin mentalitet. Han vet att för att kunna lära ut måste man ha förstått själv, säger Lena Andersson.

Ragnar ser läraryrket som ett ­andrahandsval, gör du det också?

— Nej, absolut inte. För mig är det en otroligt storartad civilisatorisk kraft att förmedla kunskap. Men det finns människor som tänker så, som Ragnar. I hans fall är yrket en reträtt. Han vågar inte stå kvar när tjuren kommer rusande.

In på livet

Lena Andersson

Gör: Författare och krönikör.

Aktuell: Med romanen ”Sveas son – En berättelse om folkhemmet” som handlar om läraren Ragnar Johansson.

Född: I Stockholmsförorten Tensta 1970.

Bakgrund: Fil kand i engelska. En termin på Poppius journalistskola.

På fritiden: ”För mig är gränsen mellan arbete och fritid inte så skarp. Jag pratar gärna i telefon med en vän och är fågelskådare på ­amatörnivå”.

Läser just nu: ”Onda andar” av Fjodor Dostojevskij. ”Den var lite tradig i 250 sidor, men nu börjar det bränna till”.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

Personlig pryl: Kikare. ”Jag är inte så prylig, men jag tog kikaren för att den är väldigt estetisk och för att jag tittar på fåglar. Kikare är fascinerande eftersom man kan förstora verkligheten”.

Går det att höja yrkets status i en värld som ser det som en reträtt?

— Ja, men inte på konstgjord väg, utan genom att lärarna är så skickliga på det de gör att de förtjänar en höjning av status. Och jag tror inte att man höjer statusen med den postmoderna relativistiska kunskapssyn som vi har haft ett bra tag, att professorn inte kan mer än studenten. Att ingen vet mer än någon annan. Ragnar är ju emot det där. Han tror på auktoriteten, att han är bättre än sina elever.

Du har skrivit att det är ”tvånget som gör skolan till det elände den är”. Vad är alternativet till skolplikt?

— Skolplikten uppstod för att man inte skulle kunna sätta sina barn i arbete i stället. Nu är ingen i Sverige beroende av sina barns tänkta inkomster, och efter 100 år av demokrati har alla förstått att man måste gå i skolan. Och de som inte skulle gå dit om de inte måste, frågan är vad de lär sig i skolan i dag.

Varför då avskaffa tvånget?

— Det handlar om tvångets psykologi. Att man måste något skapar en egen sorts mentalitet. Då ska man vara i opposition. När lärarna på gymnasiet sa till en att man inte måste vara där, den känslan alstrar något i en. Att man är där för sin egen skull.

— Med skolplikt har eleverna makt över läraren. I och med att de måste vara i skolan är det lärarens ansvar att det ska gå bra. Då blir läraren en ödmjuk tjänare. Man måste lära sig av egen kraft, allt annat är omöjligt.

Är det inte på samma sätt ett slags tvång att födas in i en familj och ett samhälle?

— Man kan inte välja bort att födas, det är ett existentiellt faktum, men man kan välja bort skolan. Jag menar inte att man ska avskaffa skolplikten i morgon, men det är något att tänka på. Ska man egentligen behöva tvinga människor till sådant de borde vilja? Vi måste äta också och det är ingen som tvingar oss att handla mat, det gör vi ändå.

Så du anser att nyfikenhet till ­kunskap är naturgiven?

— Ja. När barn börjar upptäcka världen är de intresserade av allt, de tar på grejer, härmar och frågar varför.

Man kan klara sig utan en bra lärare men utan bra böcker krävs det i princip privat­lektioner för att lyckas.

Hur kan skolan bejaka denna nyfikenhet?

– Jag förstår att det är svårt och kräver en väldig pedagogisk insats, men det borde gå. Tyvärr är det ju jobbigt att lära sig saker. Man måste forcera motstånd och ibland lära sig fakta innan man kan sätta in dem i ett sammanhang. Men om man kan hitta svaret på frågan ”varför ska vi kunna det här?”, så tror jag att det händer något.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

Så viljan att lära måste komma inifrån, vad bör ett sådant synsätt få för konsekvenser för skolan?

— En förändrad syn på kunskap och hur man ska undervisa. Stora grupper kan vara att före­dra framför små. Det finns ingenstans att ta vägen i en liten grupp, en gruppdynamik uppstår och någon kommer alltid att känna sig utanför. I en stor grupp kan man fly, gömma sig. Man är inte utlämnad åt en klick elever som bestämmer vem som får vara ute och inne.

Har eleverna för mycket makt? 

— Jag tycker att det låter som det. Återigen handlar det om kunskaps­synen, att barnet i dag ska förstärkas i att det inte finns någon som vet mer. Barnen befordras till en nivå de inte har kompetens för, vilket är att svika dem. Det är stressande att ha inflytande över något man ännu inte har kraft att ta ansvar för. Det är som att fråga en tvååring vad han vill äta till middag. Att vara barn är att inte vara myndig, inte vara färdig.

Du vänder dig mot den ­källkritik som lärs ut i skolorna. Varför?

— Idén om källkritik har snarast lett till faktaresistens och har stärkt filterbubblorna. Det handlar mer om vem som säger något än vad som sägs. En viss skepticism ska man alltid hålla sig med, men när ska vi bestämma oss för att något är sant? När tillräckligt många i forskarsamhället säger någonting? Det kan stämma i naturvetenskapen men inom humaniora finns det forskning som är ren ideologiproduktion.

Du skrev i en krönika att en bra läro­bok är viktigare än en bra lärare. Vad menar du med det?

— Man kan klara sig utan en bra lärare men utan bra böcker krävs det i princip privatlektioner för att lyckas. En text säger mer än en enskild person kan yttra inom den tid man har till förfogande.

Din pappa var, precis som Ragnar, ­möbelsnickare och slöjdlärare. Hur självbiografisk är ”Sveas son”?

— Som i alla mina böcker använder jag sådant jag kan och tar det jag vet. Om jag skriver en roman om folkhemmet kanske det passar att jag tar med saker från mitt, min pappas eller min farmors liv. Men det ska läsas som fiktion, det är det som är det viktigaste. Verkligheten är aldrig så här bra och avrundad.

ur Lärarförbundets Magasin