Läs senare

Skolpolitiker bör hålla sig på avstånd

LedareSkolpolitiken skulle vinna på att närma sig de principer som kulturpolitiken vilar på. Friheten i läraryrket behöver öka.

13 dec 2018
Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande
Följ och kontakta mig på Twitter: @JohannaJAstrand

Svensk kulturpolitik har länge följt den uttalade principen om armlängds avstånd. Det betyder att politiker beslutar om storleken på anslagen, men inte över det konstnärliga innehållet.

Politikerna styr inte vilken konst som ska visas på muséer och utställningar, vilka författare som ska få stöd, vilken musik som ska spelas i konserthallar eller vilka pjäser som ska sättas upp på teatrarna. ­Ansvaret för det i den offentligt finansierade kulturen får bäras av de som är konstnärligt sakkunniga. Alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna stöder det här förhållningssättet.

Principen om armlängds avstånd handlar om demokrati och konstnärlig frihet, men också om kvalitet och om tillit till kulturskaparna. Det är därför intressant att jämföra med en annan av demokratins fundamentala institutioner. Jag syftar förstås på skolan. Här har vi under lång tid sett en utveckling där både stat och huvudmän på ett allt mer detaljerat sätt griper in med påbud och kontroller.

En gedigen utbildning garanterar att yrkes­utövarna har den ­kompetens som krävs.

I dag är det många lärare som längtar efter att få använda sin arbetstid till egen fördjupning, till samarbete med kolleger, till att planera undervisningen och för att följa upp elevernas lärande. Men som upptäcker att en rad regler och måsten kommer mellan dem och det goda pedagogiska mötet med barn och elever.

Betygsättning och dokumentation av kunskaper är typexempel på vad som borde ses som strikt professionell yrkesutövning utan yttre påverkan. I dag åläggs vi lärare att kartlägga alla elevers kunskapsutveckling vid styrda tillfällen oavsett behov. Vi tvingas konstatera att läroplaner och kursplaner diskuteras och dissekeras av personer långt från professionen, som föräldrar, nationalekonomer och psykologer. Det är vi lärare som är utbildade i lärande och bedömning och som har ämneskunskaper och pedagogisk kompetens. Faktiskt inga andra än vi.

Det är väl ingen konst att vara ­lärare, tänker kanske en och annan. Men i själva verket är det dags att skifta perspektiv. Vi borde börja se lik­heten med den konstnärliga friheten och kanske börja tala om undervisningskonsten.

Läraryrket är och ska vara ett legitimationsyrke där legitimationen är en kvalitetssäkring och ett bevis på särskild kompetens. Syftet är att i stället för regelstyrning förlita sig på att en gedigen utbildning garanterar att yrkes­utövarna har den kompetens som krävs för att arbeta självständigt. Modellen med legitimation vilar på insikten om att det blir mindre krångligt och ger bättre resultat.

Det är möjligt att skolan inte fullt ut ska jämställas med de fria konsterna. Men poängen är att det behövs ett större respektavstånd från politikens sida i relation till den välutbildade lärarprofessionen. Kvalitet och kunskapsresultat skulle vinna på det. Fler skulle välja att bli lärare om friutrymmet för egna bedömningar var större.  Vi behöver en tillitsbaserad styrning, där lärare och skolledare i förtroendefull dialog med beslutsfattarna gemensamt styr skolan utifrån övergripande politiska mål.

ur Lärarförbundets Magasin

Lärarnas tidning frågar

Hej! Får vi ställa en fråga?
Vi undrar om du är: