Läs senare

Sluta maxa grupperna och kalla det inkludering

DebattNär elever buntas ihop i stora grupper för att skolledningar vill spara pengar, tvingas vi ägna lektionerna åt att vara ordningspoliser och språklärare. Vi är helt sönderstressade, skriver slöjdlärarna på Ängsskolan i Mark.

Om debattören

James Miller

för slöjdlärarna på Ängskolan i Mark

Vi slöjdlärare, och säkert andra kolleger, har den gångna terminen verkligen känt av effekterna av att bunta ihop elever i samma årskurs för att av besparingsskäl fylla salarna till sista platsen.

Vi märker hur denna blandning av elever som normalt inte vistas ihop leder till stor oro, återkommande konflikter och den ständiga kampen hos vissa om att vara den onaturliga gruppens tuffing. Tydligast märks det i de lägre årskurserna eftersom de har en sämre mognad och större behov att trygghet.

Illustration: Colourbox

Fenomenet är nytt för oss och skiljer sig markant ifrån den tidigare enkla delningen av klassen. Dessutom har borttagandet av små elevgrupper för socialt avvikande elever numera har lett till att alla ska in i dessa nya ”maxade” grupper.

Man har från ledningens sida klätt in just denna besparing i termen ”inkludering”, och den har i flera år framhållits som en pedagogisk vinst för eleverna. Men ”all forskning” pekar inte alls på att denna undervisningsform är den mest gynnsamma för eleven, som det ofta hävdas.

I sin mest bisarra form har man beslutat att ”inkludera” unga människor som inte kan kommunicera med sin lärare på något språk men ändå förväntas få någon behållning av en slöjd- eller annan lektion. Detta i en grupp som ofta har minst en, men oftast flera, elever med någon diagnos, av elev/elever med bristfälliga språkkunskaper samt av elev/elever som helt saknar respekt för sin lärare och sina klasskompisar.

Våra möjligheter att ha en vettig undervisning minskas i takt med att dessa besparingsexperiment tilltar. Vi är helt sönderstressade och gruvligt trötta på att känna oss otillräckliga. Vi ska inte behöva vara ordningspoliser eller språklärare på slöjdlektionerna.

I sin mest bisarra form har man beslutat att ”inkludera” unga som inte kan kommunicera med sin lärare på något språk.

Våra elever, och särskilt de med ambition, ska känna en glädje och en tillfredsställelse under och efter varje lektion och också se att deras kunskaper och förmågor ökar så att betyget de satsar på är nåbart. Så fungerar det tyvärr inte idag med gruppmaximering och ”inkludering”.

Som vi ser på saken ska slöjdundervisning vara i halvklass av ovan nämnda skäl. Kraftigt socialt avvikande elever ska ha slöjd i små grupper, eventuellt även med medföljande assistent. Nyanlända ska självklart ha gått en grundkurs under minst ett halvt år eller mera så att åtminstone baskommunikationen mellan eleven och läraren möjliggörs. Allt annat är ”mission impossible”.

Besparingar idag kan i förlängningen bli en kännbar förlust för Sveriges skolor.

Om nuvarande besparingar – maskerade som pedagogiska fördelar – fortsätter, kan skolledare vara övertygade om att även erfarna, duktiga och behöriga lärare fortsättningsvis kommer att söka sig någon annanstans, inte bara i Marks kommun utan även i övriga landet. Besparingar idag kan i förlängningen bli en kännbar förlust för Sveriges skolor.

Om fem år kommer det att saknas det runt 77 000 lärare i Sverige enligt Skolverket. Ska läget förvärras eller förbättras för dem som orkar vara kvar? Det är en ödesfråga för alla som har ansvar för skolan idag.

Om LT Debatt

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debattera hos oss!

Välkommen att göra din röst hörd i Lärarnas tidning. Vi efterlyser debattinlägg om såväl skolpolitik som lärarnära professionsfrågor.

Skriv max 3 000 tecken, underteckna med namn, titel och gärna bostadsort. Mejla till debatt@lararnastidning.se

Relaterad läsning

ur Lärarförbundets Magasin