Läs senare

Sokrates lyfter elevens tankar 

På Mimerskolan i Norrtälje har man gjort samtalet till konst. Från förskoleklassen till nian reflekterar elever tillsammans i filosofen Sokrates anda. 

16 Okt 2008

En grön rund matta med tio bilder på. Elever snor runt mellan bilderna med kort i händerna. Vad tycker jag om bilden? Skulle jag vilja ha den hemma? Vad känner jag när jag ser den?  
  Eleverna tittar på bilderna och funderar. Kvickt lägger de ett kort under bilden. Kortet symboliserar deras känsla för bilden. Ett hjärta för en bild de tycker om. En hand betyder att de tycker att den är skickligt gjord. En gubbe som räcker ut tungan att bilden väcker negativa känslor.  
  De går på Mimerskolan i Norrtälje, en fristående Freinetskola som ligger i ett ombyggt vårdhem. De fl esta av dem i förskoleklassen, några i ettan och tvåan. 

ELEVERNA befinner sig i början på den skolning i analys- och diskussionskonst som de sokratiska samtalen innebär och som präglar hela skolan.  
  Ambitionen är att sam talen ska genomföras i alla ämnen och i alla årskurser. Till och med personalkonferenserna förs som sokratiska samtal.  
  Den här gången har deras förskollärare Susan ne Engman valt målningar som samtalets utgångspunkt. Men det kan också vara text, bilder, filmer, matematiska problem, ritningar, tabeller och andra material. Huvudsaken är att de är tolkningsbara på ett eller annat sätt. Grund tanken är att de ska innehålla etiska problem eller dilemman, motsägelser och tvetydigheter.   
  – Oftast brukar vi sitta runt ett bord och jag berättar en saga som utgångspunkt. Men den här gången ville jag pröva att använda bilder som »text«, säger Susanne Engman. 

TILL OCH MED GEOMETRISKA FORMER och portotabellen har använts som »text« i sokratiska samtal på skolan. Elisabeth Wanselius, 1?7- lärare ma/no har framgångsrikt startat samtal på detta sätt.   
  – När vi började med portotabellen slutade samtalet med att barnen tog upp miljöaspekten. Är det verkligen bra att slösa papper genom att skicka brev? Det är bara pedagogens fantasi som sätter gränser för hur ett samtal kan börja.  
  Innan de 14 eleverna i F?2-klassen får börja diskutera förklarar Susanne Engman på ett enkelt sätt de spelregler som gäller när man samtalar sokratiskt: 
* Man ska tänka efter och prata med varandra om vad man tycker. 
* Det finns inget som är rätt eller fel att tycka. 
* Man ska lyssna på varandra. 
* Det går bra att ändra sig.  
  Hon får påminna om reglerna då och då under samtalet. Mest om regeln att lyssna på varandra.   
  – Sokratiska samtal är ett bra sätt att lära sig ha egna åsikter. Så här små elever törs fortfarande säga lite vad de tycker. När de blir något äldre blir det svårare.  
  Trots det är grupptryckets inverkan tydlig i samtalet. Man tycker ofta som sin kompis. Och det kan vara svårt att våga stå för vad man tycker. När Susan ne Engman plockar upp kort med hjärtan på, som symboliserar att man tycker om målningen, vågar ingen säga vem som lagt dit det.  
  Till slut förmår Filip frigöra sig ur grupptryckets grepp och sätta ord på varför han tycker om Miróbilden med alla detaljer.   
  – Det är blandat, det är inte likadant, säger han.  
  Sedan bygger flera elever på med konkreta iakttagelser.   
  – Det ser ut som pusselbitar, säger Linus.  
  Hanna lägger till att hon tycker om stjärnorna i bilden och Filip instämmer. Linus gillar rundlarna och Filip hittar ögon som han tycker om.  
  Eleverna har börjat uttrycka sina egna iakttagelser och åsikter. Det är det första steget på väg mot ett mera utvecklat sokratiskt samtal.   
  – Tanken är att frågeställningarna ska vara lite avancerade. Eleverna ska få fundera. En del av dem som är tysta kan ta chansen då.  
  Samtalet avslutas med att eleverna får utvärdera det. Och då är spännvidden stor mellan de som tycker att det är superduperroligt och de som helst inte vill göra det igen.   
  – Vi höll på i 35 minuter och det är mycket för så här små elever. Vanligtvis håller vi på en kvart, 20 minuter, säger Susanne Engman. 

SOKRATISKA SAMTAL HAR FÖRTS på Mimerskolan sedan början av 2000-talet. Det var den dåvarande rektorn Ann S Pihlgren som drog i gång samtalen. Hon blev inspirerad av de sokratiska samtal hon själv deltog i under sin forskarutbildning vid Lärarhögskolan i Stockholm.  
  De sokratiska samtalen har sin rot i den antike grekiske filosofen Sokrates tankar om värdet av undersökning och självprövning. 

I ett annat klassrum har de i sokratiska samtal erfarna niorna fått läsa ett stycke ur August Strindbergs »Tjänstekvinnans son«.  
  Texten handlar om Johan som för sitt nöjes skull har samlat muttrar som låg på gatan. Hans far dyrkar sanningen och tror att Johan har stulit muttrarna och pryglar honom tills han erkänner att han stulit, trots att han inte gjort det.  
  Åsa Hammarlund, lärare sv/eng och samtalsledare för detta samtal formulerar utgångsfrågan. Det är en fråga som finns med i de mera utvecklade samtalen och som alla elever ska svara på. Den handlar om hur de själva skulle ställa sig i samma situation.   
  – Skulle du göra som Johan och erkänna att du stulit muttrarna, trots att du inte gjort det och gå fri från stryk, eller skulle du vidhålla sanningen, få stryk och bli betraktad som en lögnare?  
  Men först har de tolv eleverna i halvklassen enats om ett gruppmål för samtalet.   
  – Jag tycker att gruppmålet ska vara att vi ställer frågor till varandra, säger Hanna Dehlin.  
  Och så får det bli. Åsa Hammarlund utvecklar målet något:   
  – Kan det vara så enkelt att vi ställer frågor till varandra för att få tillfälle att vidareutveckla tankarna?  
  Varje elev ska också ha ett personligt mål som man bestämmer själv. I det här fallet väljer de flesta eleverna att ha samma personliga mål som gruppmålet.  
  De får sedan skriftlig feedback från samtalsledaren hur de har klarat sitt personliga mål.  
  Det blir tyst i rummet medan de skriver ner målen och svaret på den första frågan i sina samtalsböcker.  
  Linnea Johansson svarar först:   
  – Johan är ganska smart. Hade han inte bekänt skulle han ha pryglats, för pappan vill tro att han stulit dem. Hade han fortsatt att säga att han hittat dem hade pappan pryglat honom tills han bekänt.  
  Hanna Dehlin fortsätter:   
  – Även om han blir kallad för tjuv så har han bara tagit några muttrar.   
  – Men tjuv är värre än lögnare. Skulle man hellre vilja heta tjuv än lögnare? undrar Matilda Rundqvist.   
  – Skulle man inte kunna låtsas erkänna när man får stryk? Sedan skulle han kunna gå till sina bröder som visste att han inte stulit och be dem förklara hur det var för pappan, föreslår Emelie Hedlund. 

Filip Rosén är den första som själv tar tydlig ställning i samtalet:   
  – Jag skulle berätta sanningen ändå. Jag skulle ha tagit stryk. Jag tycker att det är bättre att bli kallad lögnare än tjuv.   
  – Om han ljuger så är han lögnare men han ses också samtidigt som tjuv, påpekar Emelie Hedlund.  
  Filip får medhåll av klassens andra kille, Amer Mustedanagic:   
  – Hellre stryk än att bli kallad för tjuv. Det bästa är att säga sanningen.  
  Samtalet vindlar vidare. Samtalsledaren ställer flera frågor utifrån texten och frågor som handlar om att göra tolkningar av texten.  
  Nästa steg i det sokratiska samtalet handlar om att vidga frågeställningen till mer allmänna värderingar – en sokratisk fråga.  
  Åsa Hammarlund:   
  – Stjäla eller ljuga, vilket är värst? 

Samtalet kommer sedan in på hur man ska göra med förtroenden. Åsa Hammarlund frågar vad man ska göra om man får ett jätteallvarligt förtroende om något allvarligt som hänt. Ska man berätta det för någon som kan hjälpa till fast kompisen som blivit utsatt inte vill det?   
  – Kompisen kanske inte vet sitt bästa. Man vill skydda sin kompis, säger Matilda Sundelin.   
  – Men vet du vad som är kompisens bästa? följer Åsa Hammarlund upp.  
  Samtalet fokuserar på att det är sammanhanget som avgör hur man ska göra. Hur väl man känner de inblandade, vad man tror att de klarar av och så vidare.  
  Varje samtal ska utvärderas i förhållande till gruppmål och personliga mål. Hur gick det med gruppmålet att ställa frågor till varandra?  
  Hanna Dehlin konstaterar att inte någon ställde frågor.   
  – Alla pratade ändå, säger Matilda Rundqvist. Det behövdes inte.  
  Åsa Hammarlund uppmanar dem att i fortsättningen tänka på att ställa frågor till varandra och att spinna vidare på vad en annan person har sagt.  
  Själv tycker Åsa Hammarlund att dagens sokratiska samtal var ganska bra. Bäst blir det när hon själv är som mest nyfiken på vad eleverna tycker.  
  För läraren är det viktigt att välja en text och en frågeställning på rätt nivå för gruppen. Själva ämnet för diskussionen måste engagera.   
  – Den här gruppen är väldigt intresserad av att diskutera om frågor som har med förtroende att göra. 

Hon tycker att de har gjort enorma framsteg jämfört med utgångsläget för några år sedan.   
  – Då hade de svårt med att det inte finns något rätt eller fel. Vi har också jobbat med att alla ska komma till tals. Från början var det några som lade beslag på samtalsutrymmet. Jag brukar säga till tysta elever att de ska säga något så fort som möjligt under samtalet så försvinner rädslan.  
  Hon ser också spridningseffekter av samtalen, som att eleverna lyssnar på och respekterar varandra i andra sammanhang på ett tydligt sätt.  
  Till sin hjälp har lärarna bedömningsmatriser där elevernas färdigheter beskrivs i tre nivåer: Novis, praktikant och gesäll. Och i fem dimensioner: Förberedelser, uppförande under samtalet, ansvarstagande, logiskt resonerande och lyssnande.   
  – I den här gruppen är många på gång från praktikant till gesäll, sammanfattar Åsa Hammarlund. 

Positiva effekter
Vinster med sokratiska samtal:
o De fördjupar tänkandet.
o Strukturen främjar saklighet i argumentationen.
o Samtalet blir utjämnande eftersom alla måste prata och alla måste lyssna.
o De tysta tar plats.
o Olikheter respekteras.

Ett sokratiskt samtal handlar om att utveckla själva konsten att diskutera och analysera.
   Samtalet utgår till exempel från en text som ska vara möjlig att tolka på olika sätt.
   Samtalsledaren börjar med att ställa en fråga som alla måste svara på. Den ska utgå från texten och den ska inte ha ett svar som rätt eller fel.  
   Efter ett tag ställer samtalsledaren en Sokratisk fråga. Det är en fråga som bygger på den ursprungliga frågeställningen, men vidgar den till att handla om allmänna värderingar. ”Vilket är värst, att stjäla eller ljuga?”
   En gemensam utvärdering avslutar.

Filosof från Aten
Sokrates:
grekisk filosof från Aten, född 470 eller 469, död 399 f kr. En av filosofihistoriens mest namnkunniga tänkare, fast han inte själv författade någon filosofisk skrift.
  Genom välvalda frågor försökte Sokrates få sin samtalspartner att tänka själv och finna en lösning. Han jämförde sig då med en barnmorska. Han "förlossade tankar", den sokratiska metoden.
Källa: NE

Elisabet Rudhe 

ur Lärarförbundets Magasin