Läs senare

Stoppa dramat — innan det är för sent

av Mikael Ekström
20 nov 2014
20 nov 2014
Mikael Ekström är grundskollärare 1—7 på Banslätts­skolan i Tullinge.
Mikael Ekström är grundskollärare 1—7 på Banslätts­skolan i Tullinge.

Jag brukade låta eleverna skriva pjäser lite då och då. Klassen hade blivit riktigt bra på det. De hade dessutom utvecklats enormt genom att stå inför en elevgrupp och framföra sina egenproducerade bidrag till kulturen.

Denna gång var det en pjäs på engelska som stod på agendan. Eleverna fick 20 minuter på sig att två och två skriva en liten pjäs/dialog som skulle framföras i slutet av lektionen. Ingen rekvisita skulle tillverkas. Det lärde jag mig den hårda vägen den första gången vi spelade teater, då teatergrupperna med stor iver och uppfinningsrikedom hade tillverkat svärd, hattar, fonder och allt annat, men totalt glömt att skriva manus. Något som jag var ensam om att finna centralt i diskussionen som följde.

I vanliga fall brukade jag läsa igenom samtliga manus innan de framfördes på scenen, men den här gången gjorde jag av någon anledning inte det.Om det berodde på att jag spelat teater med klassen många gånger tidigare, och litade på att de visste att de inte skulle använda någons namn utan att fråga, att de skulle ha ha en röd tråd i sin story och hålla texten på en vettig nivå, eller om jag helt enkelt bara glömde det låter jag vara osagt. Jag fick hursomhelst en påminnelse ganska omgående om varför jag inte skulle låta bli att läsa manus i framtiden.

Den första grupp som skulle redovisa var två killar som inte brukade göra så mycket väsen av sig. De gjorde vad som förväntades av dem, men inte mer. Och att spela teater var inget de direkt brann för.När de intog scenen såg de så uttråkade ut som bara två ton­åringar kan göra. Båda stod med en hand i fickan och höll manuset i den andra. De tittade med tomma blickar mot mig och väntade på mitt entusiastiska »lights, camera, action«, så att de kunde komma i gång och få det avklarat.

Deras pjäs handlade om två lantbrukare som stod och pratade på en äng. De hade noll inlevelse och levererade sina repliker med en sådan likgiltighet att det nästan blev komiskt. Jag kunde dock med lätthet hålla mig för skratt när klassen och jag hörde deras avslutande Quentin Tarantino-inspirerade repliker:

Kille 1: Why did you kill the fucking cow?

Kille 2: The fucking cow stared at me.

Kille 1: You didn’t have to kill the fucking cow.

Kille 2: Fuck you.Pjäsen avslutades med att Kille 2 sköt Kille 1.

Jag befann mig i ett moraliskt chocktillstånd men klassen reagerade inte alls på språkbruket. Slutsats: läs alltid igenom manusen. Jag kände mig ändå tvingad att kommentera:— Grabbar, till nästa gång så, ja, ni förstår själva!

De nickade i samförstånd och en av dem sa:

— Vi vet, mer inlevelse.

ur Lärarförbundets Magasin