Läs senare

Svårt att skriva — och sluta skriva

01 jun 2015
Björn Kindenberg.

Nu tar skolan snart ett välbehövligt sommarlov. Nu grönskar det och sommartiden är här! Vem hade kunnat ana att läsåret skulle gå så fort? Och inte bara läsåret utan också min tid som krönikör, som nu börjar lida mot sitt slut. Så vad tänker jag på nu när min »skolavslutning« närmar sig? Har jag fått sagt allt jag skulle vilja säga? Nu när det är dags att gå på sommarlov »för alltid«…
Ja, något i den stilen såg väl mitt första arbetsprov till redaktören ut. Det förkastades snabbt. Svamligt, uppradade frågor, citattecken. Det var tre år sedan och en hel högstadietid har gått sedan dess. Jag är framme vid min sista krönika, författad samtidigt med att landets niondeklassare svettas över den stående uppgiften på nationella provet i svenska — att skriva just en krönika. För tre år sedan hade jag nog inte klarat den provuppgiften. En avslutande krönika om vad jag själv lärt mig om att skriva skolkrönikor känns därför passande.Förstås med några utdela­de ord av tacksamhet, som sig bör i avslutningssammanhang.

»Du kan inte börja med ett stort tema. När man skriver krönikor måste man hitta en liten superkonkret detalj och bygga krönikan kring. Helst något som någon sagt.«

Orden kommer från en person som råkar tillhöra både tidningsbranschen och min bekantskapskrets. De hjälpande orden kom efter att jag bekymrat redogjort för redaktörens dom över mitt första krönikeförsök. Tack till Åsa som underlättade omställningen från blommigt bloggande magister till konkret krönikör.

Det är inte så att konkreta repliker och talande situationer, för att förmedla det man vill ha sagt, uppenbarar sig av sig själva. Då får man tänka fritt.

Vissa repliker illustrerar så bra det man vill ha sagt att de faktiskt borde sagts. Även om de inte faktiskt sagts. Som Åsas replik ovan till exempel…

Repliker ur barnamun är tacksamt krönikestoff. Jag får tacka mina barn Vera och Ingrid för yttranden och skolupp­levelser, som ofta varit manna från himlen för en deadlinepressad krönikörpappa.
Mot deadlinepressen fungerar bara framförhållning. Helst framförhållning som medger genomläsning av någon som inte hunnit bli förälskad i den färdigskrivna krönikan. Tack till Anna-Karin, vars blick dödat krönikor och formuleringar som inte håller måttet. Något både jag och läsare kan vara tacksamma för. Det är inte alla lysande temauppslag som blir lysande krönikor.Temauppslag för krönikor har inte varit svåra att finna. Det blåser dagligen upp till storm i Skolsverige, oavsett om det handlar om läxor eller skolsegre­gationens effekter. Har man inget riktigt skoltema, kan man komma undan med en dos uppriktigt menat redaktörsberöm. Tack till Karin för konstruktiv och utvecklande kritik, som jag tagit till mig.

Den ljuva sommaren nalkas, liksom de sista av mina 2 500 tilldelade tecken. Ett sista tack, det största, hinner jag ännu med. Tack till alla som läst mina krönikor genom åren!

ur Lärarförbundets Magasin