Tänk om ”fusket” är kompensation för ojämlikhet

DebattVi var säkert många som reagerade med besvikelse när skolornas arbete med nationella prov lyftes fram som ännu ett katastrofområde. Men det fusk lärarna sägs stå för kan handla om kompensation för ojämlika förutsättningar som proven inte tar hänsyn till, skriver Pia Rehn, rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten.

Rapporteringen om hur de nationella proven genomförs har föga förvånande rört upp ny misstro gentemot skolan. Är det så att lärarna hjälper eleverna fuska? Hur kan vi tillåta att det går till på det viset? Man kan verkligen låta sig uppröras.

Men låt oss titta lite närmare på vad det enligt rapporterna är som händer i samband med de nationella proven:

Rapporterna visar att en del lärare ger sina elever längre tid än tillåtet. Det är intressant. Om vi lyfter blicken och tänker på kunskapsuppdraget och på det som väl ändå bör vara ett av provens viktigaste syften (möjligheten för lärare att se och förhålla sig till aktuellt läge bland de egna eleverna) – är det då väldigt viktigt att kunskap visas under tidspress? Mäter vi inte i själva verket snabbhet i hand, tanke och exekution snarare än graden av förståelse?

Vi vet ju att elever med funktionsnedsättningar har rätt till både förlängd och uppdelad provtid. Tänk om det fusk lärarna sägs stå för i själva verket handlar om kompensation för andra ojämlika förutsättningar som proven inte tar hänsyn till.

Kan till exempel elever med oidentifierade funktionsnedsättningar eller ett nytt skolspråk förväntas ha samma förutsättningar som övriga att hinna visa vad de kan på given tid? Är det rimligt att en elev i behov av glasögon ombes ta av sig dem vid prov? Självklart inte. Varför är det då rimligt att be en dyslektiker visa sina förmågor utan de verktyg hen annars är i behov av för sitt lärande?

På vilket sätt är det ur samhälleligt perspektiv viktigt att alla gör likadant oavsett funktionsförmåga? De kommer inte att göra likadant under resten av livet heller, men de kommer alla att bidra och leva på de sätt som fungerar bäst för just dem – precis som du och jag gör. Här anser jag det finnas gott om utrymme för diskussion innan dömande.

Tiden som läggs på att förbereda eleverna för proven är en annan fråga som kan diskuteras. Ska elever förberedas tvingas man skala av eller lägga vissa delar av övrig undervisning åt sidan till förmån för att träna, vilket i värsta fall signalerar att bedömning och granskning är viktigare än lärande och utveckling.

Lärarna riskerar också att inte dra nytta av vad de nationella proven kan göra för dem, nämligen att utifrån ett ärligt nuläge visa hur fokus i undervisningen på ett naturligt sätt bör riktas framöver. Det skulle kunna ske om vi raderade rädslan ur NP-ekvationen.

Så visst finns det en del att fundera över, men jag är inte säker på att den senaste mediegranskningen gjort någon nytta för vare sig lärarna eller våra unga. Vi var säkert många som reagerade med besvikelse när man valde att lyfta fram skolornas arbete med nationella prov och göra det till ytterligare ett katastrofområde.

Hur ska vi kunna vända synen på en av våra allra viktigaste samhällsinstanser när grenen skolan står på sågas allt kortare? Hur tänker du som lärare? Reflektera gärna synligt, för din röst behövs.