Läs senare

3 fritidspedagoger firar 30 år tillsammans

ReportageTre pionjärer firar trettio år tillsammans som fritidspedagoger i Skänninge. Arbetsglädjen har hållit dem samman även om debattens vågor går höga ibland.

av Sten Feldreich
31 maj 2019
31 maj 2019
Trion som hängt ihop under tre decennier. Fritidspedagogerna Ingmari Åström, Helena Hedlund och Irene Eriksson är numera legitimerade lärare i fritidshem. Foto: Åke Karlsson

År 1989 — för trettio år sedan – var året då Berlinmuren föll, dansen Lambada blev en världshit och Ingemar Stenmark tog sin sista världscupseger. Det var också året då tre nybakade fritidspedagoger i Skänninge, Östergötland, fick chansen att starta en ny försöksverksamhet. Fritidshemmet skulle integreras med skolans lokaler, kommunen såg stora ekonomiska synergier i detta.

Trettio år senare är de kvar på samma ställe, Lindbladsskolans fritidshem. Alla tre med motivationen i behåll.

– Det är väl för att vi känner att vi gör ett viktigt jobb. Och så har vi leksinnet kvar, vi har verkligen kul på jobbet, säger Ingmari Åström, som liksom de andra numera är legitimerade lärare i fritidshem.

Ibland har vi fått arbeta häcken av oss, men totalt sett har det nog gjort oss till ­skickligare pedagoger.

Det är lika bra att de får presentera varann, eftersom de känner varandra så väl. Här deras beskrivningar:

Leklynnet har Ingmari Åström fortfarande i behåll, 30 år senare.
Foto: Åke Karlsson

Irene Eriksson: Analytisk, lugn och sansad. Håller koll på organisationen. Sammanfattar ofta situationer med kloka ord. Eftertänksam.

Ingmari Åström: Energirik, positiv. Inget är omöjligt. Gillar utmaningar, bra på att nå fram till barn som kräver lite extra.

Helena Hedlund: Påläst, alltid uppdaterad på vad som är nytt inom professionen. Drivande vad gäller utveckling av verksamheten och kompetensutveckling. Besitter en kunskap som ger stabilitet och orubbligt lugn.

Tillsammans bildar de en stark enhet som hängt ihop genom yrkets alla förändringar genom åren.

– När vi började var vi tre heltidstjänster fördelade på 24 barn, säger Helena Hedlund och alla tre skrattar till åt en tid som känns väldigt avlägsen.

– Socialtjänstlagen sa då att det skulle vara nio barn per heltidsanställd. I dag saknas tyvärr nationella riktlinjer för elevgruppers storlek på fritidshemmen.

År 1979, tio år tidigare, fanns det 67 barn på fritids – i hela Mjölby kommun. På den tiden var det inte självklart att gå på fritids. Då löstes barnpassningen ofta med mammor som jobbade deltid, eller att eleverna blev ”nyckelbarn”, de fick låsa upp hemma med egen nyckel och klara sig själva efter skolan.

I dag finns det 1 300 fritidsbarn i Mjölby kommun, varav 91 är på Lindbladsskolan, i två grupper fördelade på fem heltidstjänster.

Alla tre från en annan tid. Tidningsklippet från 1989 visar den ansvariga trion för den nyöppnade fritidsverksamheten på Lindbladsskolan. Foto: Åke Karlsson
Helena Hedlund, alltid påläst och gillar kompetensutveckling. Foto: Åke Karlsson
Ingmari Åström, positiv kraft som gillar ­utmaningar. Foto: Åke Karlsson
Irene Eriksson, ­analytisk med koll på organisationen. Foto: Åke Karlsson

– Det fungerar bra, mycket tack vare att vi fått frihet och rätt förutsättningar av rektorn att forma verksamheten, säger Irene Eriksson.

– Ibland har vi fått arbeta häcken av oss, men totalt sett har nog det ökade arbetstrycket gjort oss till skickligare pedagoger, funderar Ingmari Åström.

– Man får arbeta på annat sätt med stora barngrupper – en utmaning i sig. Att vi aldrig behövt vara ensamma, utan alltid haft varandra som bollplank, har varit en väldig styrka.

Med åren har vi slipat av de värsta kanterna. I grunden tänker vi nog ganska lika om jobbet.

Om fritids från början var ett komplement till hemmet är det nu ett komplement till skolan. Verksamheten har gått från aktivitetsstyrning till målstyrning, där pedagogiken bygger på ett nära samarbete med lärarna och skolans undervisning.

Rektorn på Lindbladsskolan, Margareta Melin Lorenzon, har varit densamma sedan 1991, vilket haft en avgörande betydelse.

– Hon har från dag ett insett hur viktig fritidsverksamheten är och har satsat resurser därefter. Det har gett kontinuitet och är en viktig orsak till att vi fortfarande jobbar ihop, säger Irene Eriksson.

Ballerinan, cirkusdirektören och den goda fen med trollspö satte färg på Fritidshemmens dag. När de inte uppträder heter de Tua Gustafsson, Ingmari Åström och Irene Eriksson och är lärare i fritidshem vid Lindbladsskolan i Skänninge.
Foto: Åke Karlsson

Trettio år har flugit förbi, och det har funnits tillfällen då det inte varit självklart att stanna kvar. Helena Hedlund är ordförande i Lärarförbundet i Mjölby och hade kunnat slå in på den fackliga banan på heltid. Ingmari Åström hade under en period – för femton år sedan ungefär – vissa funderingar på att bli lokförare.

– Men det var nog mest snack när jag kände mig trött och ville ha ett jobb där jag kunde få vara i fred. Ensam är man ju inte direkt som fritidspedagog …

Framtiden känns stabil. Det förestående rektorsbytet ger inte upphov till någon oro. Helena Hedlund var med som facklig representant vid anställningsprocessen, så de vet att det inte väntar några stora omställningar i deras jobb.

Inte heller förändringen den 1 juli, då det införs krav på lärarlegitimation för att ansvara för undervisningen, skapar någon oro i gruppen. De har redan kvitterat ut sina legitimationer och är därmed lärare i fritidshem, som det heter. Alla tre har då formellt rätt att undervisa i SO och NO i klass 1-6, eftersom deras utbildning på den tiden innehöll de ämnena.

– Det blir nog inte aktuellt. Att undervisa skolklasser är definitivt inget jag strävar efter, säger Ingmari Åström. Men skulle rektorn av någon anledning vilja att jag går in som lärare i någon klass skulle jag väl göra det.

Foto: Åke Karlsson

Alla tre är är legitimerade lärare i fritidshem och klart medvetna om debatten som pågår om införandet av legitimationen och behörighetskrisen som detta orsakar.

– Det verkar finnas en hel del fritidspedagoger som låter bli att plocka ut sin legitimation för att inte riskera att hamna i rollen som lärare, säger Helena Hedlund.

Kollegor har kommit och gått, ni tre har stannat kvar. Hur kommer det sig?

Svaret formulerar de tillsammans:

– Den gemensamma nämnaren är nog att vi verkligen brinner för det vi gör, säger Irene Eriksson.

– Vi må tycka olika ibland, vi diskuterar och argumenterar — både politiskt och filosofiskt. Med åren har vi slipat av de värsta kanterna. I grunden tänker vi nog ganska lika om jobbet, säger Ingmari Åström.

– Ja, vi är ganska öppna och prestigelösa och stöttar varandra när det behövs. Vi känner ju varandra! säger Helena Hedlund.

Och att behålla motivationen i alla år, hur går det till?

Det blir ett kollektivt svar igen.

– Först och främst måste man ha kul på jobbet. Och i grunden känna att man gör något som känns meningsfullt. Att jobbet vi gör har betydelse för barnens framtida liv, räcker långt som motivation. Det finns inget bättre än att träffa före detta elever, som kanske inte hade det så lätt som barn, men som det gått bra för och nu hälsar på hos oss med sina barn, som snart ska börja på fritids.

Från arbetsstuga till fritidshem

  • Grunden till dagens fritidshem lades 1887 i form av så kallade arbetsstugor där fattiga skolbarn kunde göra läxorna och samtidigt hjälpa till med enklare hushållssysslor.
  • I mitten av 1940-talet infördes statsbidrag, förskollärare anställdes, barnen slapp arbeta och verksamheten döptes om till eftermiddagshem.
  • På 60-talet slog namnet fritidshem igenom och utbildningen till fritidspedagog såg dagens ljus. Fritidshemmen var öppna för alla barn, men främst var det ensamstående mödrar som använde tjänsten.
  • Från och med den 1 juli 2019 blir det krav på lärarlegitimation och behörighet för att få undervisa och ansvara för undervisning i fritidshemmet.

ur Lärarförbundets Magasin

Lärarnas tidning frågar

Hej! Får vi ställa en fråga?
Vi undrar om du är: