Läs senare

Troll spelar roll i Brunflo

Handdockor utvecklar språket och känslorna. I Storvikensskolan får dockorna vara med i alla ämnen.

08 sep 2010

Madeleine Olofsson i förskoleklassen sitter djupt koncentrerad framför symaskinen. Dräkten i silvertyg är snart klar, det är bara bården som fattas. Silver är en favoritfärg, därför har dockan också långt svallande silverhår.

— Hon kallas för Mimmi, fast egentligen heter hon Emilia, säger Madeleine och drar försiktigt handen över lockarna.

Barnen i förskoleklassen i Storvikensskolan i Brunflo är mitt uppe i arbetet med att tillverka sina egna dockor. Huvudena är klara — med ögon, näsa, mun, öron och hår.

Huvudet är centralt. Trots att kropparna för de flesta ännu bara består av en blompinne har dockornas personlighet börjat visa sig i och med att huvudet tagit form.

— Han heter Janne, precis som min pappa. Han vill bli rockstjärna, det syns på frisyren, säger Carl Adolfsson.

För barnen är det en självklarhet att dockorna har olika karaktärer. Deras förskollärare Karin Näslund har för tillfället 14 stycken i klassrummet och en till är på väg. Dockornas olika egenskaper är noggrant uttänkta av Karin, som drar nytta av dem i undervisningen.

Foto: Gunno RaskPå givna platser runt om i klassrummet står Ordning-och-reda, födelsedagsdockan Stjärnöga, skogstrollet Limbus som har ett annorlunda öra, Pigga Pernilla som inte vet vad en kam är, lagom stränga ugglan Uno som alltid följer med i ryggsäcken när klassen går på utflykt och så Olle med bokstäver över hela sin dräkt.

Ulrika är under tillverkning. Hon går ofta ensam på rasterna och säger att hon vill ha det så. Men stämmer det verkligen?

Karin Näslund och kollegan Barbro Modin har jobbat med handdockor i flera år, både i förskolan och i förskoleklass. För Barbro Modin började det för 20 år sedan.

— Vi hade en pojke som inte klarade av att gå på toaletten. Då gjorde jag ett troll som pojken fick lära känna och som så småningom hjälpte honom att komma över sin rädsla, berättar hon.

Eleverna skapar snabbt en relation med de olika handdockorna, inte bara med sin egen. Det leder i sin tur till att de utvecklar både sina känslor och sitt språk. För Karin Näslund och Barbro Modin fungerar dockan som en kraft och en katalysator för det som de för tillfället vill arbeta med i gruppen.

— Det finns inget ämne där dockan inte passar. Jag tar upp det mesta med dockan, allt från positiva och negativa saker som händer mellan barnen i gruppen, till hur de lär sig bokstäver, säger Karin Näslund.

Tanken är att dockan som barnen tillverkar i förskoleklassen ska följa med dem upp i klasserna. Hur mycket klassläraren sedan vill använda dockan i undervisningen beror på det egna intresset.

Ingeborg Åhman, klasslärare i år 1 har använt dockor ända upp i år 4 och 5. Hon medger att det blir svårare ju äldre eleverna blir. Men när barnen inte längre vill visa sin personliga relation till sin docka lika öppet längre går det ofta bra att använda dem i en dockteater, kanske i engelskan.

— Det är så lätt att inspirera barnen till olika uppgifter genom dockan, fri skrivning till exempel. Även en tråkig uppgift blir rolig om den är riktad till dockan, säger Ingeborg Åhman, som själv har kaninen Herman.

Att använda en handdocka handlar visserligen inte om att spela teater men det innebär ändå att driva en kommunikation med ytterligare en part i klassrummet. Vill man inte själv föra dockan kan man göra som Ingeborg och använda pratbubblor.

När Herman vill veta något eller har hittat på en ny uppgift åt eleverna kommunicerar han det genom en pratbubbla som Ingeborg Åhman skrivit och satt upp bredvid kanindockan.

— När det sitter en ny pratbubbla bredvid Herman så vill de absolut veta vad där står. Så även de som har ett motstånd mot att läsa tragglar sig igenom texten, säger Ingeborg Åhman.

Eleverna
får mer plats

Genom relationen mellan läraren, dockan och eleverna gynnas elevens språkliga utveckling, men även utvecklingen av andra, nya förmågor. Det visar Mirella Forsberg Ahlcrona i sin avhandling »Handdockans kommunikativa potential som medierande redskap i förskolan.« (Göteborgs universitet 2009).

Hon konstaterar också att dockan lämnar större utrymme för eleverna att komma till tals i klassrummet, där det i vanliga fall är läraren som dominerar.

ur Lärarförbundets Magasin