Läs senare

Utvecklingssamtal med onödig oro

KrönikaHar jag missförstått alltsammans? Just då verkade min kunskap om eleven inte tillräcklig, skriver Ann-Marie Körling.

19 nov 2010
Anne-Marie Körling.

Den vanligtvis kvittrande eleven kom dyster till utvecklingssamtalet. Föräldrarnas orosrynkade pannor gav mig kalla kårar. Inre historier byggdes blixtsnabbt upp: Eleven mår inte alls bra i skolan. Och jag som ska tala om det motsatta: Om elevens vilja, mod och kunnande. Har jag missförstått alltsammans?Jag hade inte oroat mig för denna elev. Men just då verkade min kunskap om eleven inte tillräcklig. Allt tycktes strida mot min tidigare bild. Sällan arg eller sur, men nu ledsen, dämpad och lågmäld.

Jag målade genast upp en förklaringsmodell för det som nu skulle komma — det faktum att jag totalt missuppfattat situationen och inte förstått att eleven hade det besvärligt på något sätt. Vad var jag för pedagog? Samtidigt som jag välkomnande tryckte föräldrarnas händer såg jag in i deras frågande ögon: Var skolan farlig? Var någon dum? Var fröken snäll?

Jag tittade ned i mina anteckningar och tummade försiktigt på den trave arbetsböcker som skulle gestalta elevens kunskaper så här långt. Innan jag började samtalet var jag tvungen att fråga: »Hur är det ställt? Vill du berätta?«

»Jag hatar det här vädret. Regnet vräker ned. Jag ville inte gå till skolan för det här regnet. Men mamma och pappa tvingade mig. För vi ska ha det här samtalet. Vem gillar det här vädret? Inte jag.«

Jag blev full i skratt. Regnet! Och där satt jag och farliggjorde situationen med turboautomatik. Med gott stöd i föräldrarnas oro sökte jag förklaringar till att något var fel. Och fel får det under inga omständigheter vara.

Vad är det vi vuxna gör med barn? I vår välvilja kastar vi oss över varje litet moln. Samtidigt riskerar vi att barnen fråntas rätten att få vara i de känslorna.Får barn ha vardagsproblem med vanliga skavsår utan att vi söker ställa allt till rätta och det omedelbart?
Kanske gör vi barn en otjänst genom att vuxenproblematisera sådant som faktiskt handlar om livet. Barn har rätt till sin vardag. Barn har rätt till sura miner för att regnet står som spön i backen. Allt ska inte förklaras av bristsynsorienterade och orosskapande vuxna.

Det regnar ibland. Det kan vara tufft. Men så ser livet ut.

»Ja vilket väder! Jag är glad att ni är här. Låt oss tala
lärande!«

ur Lärarförbundets Magasin