Läs senare

Vad händer? Barnet i famnen andas inte!

av Katrin Nörthen
27 Sep 2018
27 Sep 2018
Katrin Nörthen är förskollärare och arbetslagsledare Ärlinghedens förskola, Sigtuna

Vi hade varit i gång ett tag efter sommaruppehållet. Vi var fortfarande i det där sökande skedet när man lär sig rutiner och lär känna varandra på nytt. Lite trevande. Lite osäkra.

Så, under samlingen, hör jag hur en av mina kolleger ropar till: Vad händer? Varför är hen så blek? HEN ANDAS INTE!

Jag såg hur min kollega satt med barnet i famnen. Hon hade kontroll, upplevde jag.

Men plötsligt ändrade allt karaktär och tiden stannade.

Jag förstod att min kollega satt illa och inte hade möjlighet att hjälpa barnet. Jag slängde det jag hade i händerna, tog upp barnet och lade hen över mitt knä. Jag tryckte till hårt mellan den lilles skulderblad. Inget hände. Barnet var för stort. Jag lyfte upp hen och böjde hen fram med min knytnäve i maggropen. Inget hände. Jag gjorde heimlichmanövern. Barnet hostade till. Kräktes lite slem. Men fick fortsatt ingen luft.

Ambulanshelikoptern kom. allt var över på fyra minuter.

I det här skedet blev jag sakta medveten om att arton barnögon bevittnade detta. Så vi lyfte ut barnet ur rummet. Jag ropade att någon skulle ringa 112. Jag fick en säkerhetsfråga från min kollega: ska JAG ringa? Jag nickade men insåg samtidigt att det inte hördes varpå jag sa ett högt JA. En annan kollega frågade om hon skulle ringa föräldrarna. JA. I periferin såg jag en tredje kollega gå i väg och hämta hjälp.

En glaskupa sänkte sig över mig och barnet. Tillsammans fortsatte vi kampen för att kunna svälja eller få upp det hen hade i halsen. Bortom glaskupan, med dovt tyst ljud, registrerade jag hur min kollega, som ringt 112, fick kontakt, lämnade adress och gav beskrivningar av vad som skett. Jag registrerade hur man fick kontakt med föräldern — som fick ta emot ett samtal ingen tänker sig att få.

Så kom ambulanshelikoptern. Strax efter anlände ambulansbilen. Allt var över på fyra minuter.

Olycksfallsrisken i dagens stora barngrupper är påtaglig. Vi var alla så oerhört tacksamma att vi hade samtliga barn samlade, att vi var tre av fyra pedagoger i rummet och att vi hade sinnesnärvaro nog att göra allt som vi lärt oss. Tack och lov för hjärt-lungräddning, HLR, och ett fantastiskt lagarbete. Allt klaffade.

Hur det gick? Barnet överlevde. Hen fick plötsligt luft, slappnade av i min famn, tittade upp i mina ögon och log.

Stillhet. Tystnad.

Så började tiden sakta gå igen och ljuden kom tillbaka. Jag gick till de andra barnen i rummet bredvid där de fick prata om sina upplevelser och avslutade med att sjunga lite. Sedan satte vi oss att äta.

ur Lärarförbundets Magasin