Läs senare

”Våga ta strid med eleven du är rädd för”

För att lära sig ta konflikter i klassrummet måste man öva, betonar Ove Hartzell, lärarutbildare. 
– Det enda sättet att lära sig ta konflikter är att ta konflikter!

22 maj 2006

De satt alltid tillsammans, alltid de tre. Med en osynlig järnhand styrde ledaren och hennes två kamrater hela klassen, fick oss att lyda hennes minsta vink. Rädslan gjorde klassen tyst, den som vågade sticka ut fick sin tydliga bestraffning, osynlig för lärarna. En lektion satt de längst fram, på en annan flickas plats, och viftade ivrigt och ropade: ”Fröken, jag kan, jag kan!” som straff för att flickan varit för intresserad och vänlig mot läraren. En annan dag kom de överdrivet utklädda med kläder och smycken för att straffa henne som glad visat upp sina nya, alltför moderiktiga kläder, inköpta utomlands.
   Subtilt var det, och lätt att blunda för, för den lärare som valde det. Vad jag vet var det ingen lärare som vågade se. Det satte spår. Decennier senare kan jag fortfarande vara vaksam och beredd på att alla som ler inte har vänliga avsikter.
   Exemplet är från min egen skoltid, men ständigt aktuellt. Ett problem i skolan är att många lärare har ett konsensusperspektiv – de ser vad som förenar eleverna, menar Ove Hartzell. Men för att upptäcka konflikter och maktstrukturer måste man ha ett konfliktperspektiv. Då letar man efter motsättningar och skillnader.
   – Då går du in i klassrummet med frågan: ”Vem är de andra rädda för?”
   Om man som lärare tittar och är intresserad, då vet man egentligen vad som händer i gymnastiksalen, i matsalen, på skolgården.
   – Även om man inte ser det, så förstår man det, för det manifesteras i klassrummet.

Ove Hartzell är adjunkt på Lärarhögskolan i Stockholm och har arbetat länge med konflikthantering. Med en ständigt ny prilla under läppen, en utpräglad, mustig stockholmska, blåjeans och ett yvigt kroppsspråk är han ganska ovanlig i akademikersammanhang. Med sig har Ove Hartzell mycket riktigt ett tydligt klassperspektiv.
   – När vi har heterogena klasser bygger vi in sociala motsättningar i klassrummet. Det är viktigt att se. Om man inte letar efter konflikterna, betonar han, så säger man automatiskt till den som det är minst obehagligt att skälla på. Det sköter psyket om, vi behöver inte tänka. Men man måste som lärare veta vad man då skickar ut för signaler, menar han.
   – Tar du konflikt med fel person, då vet de att du är ingen att lita på, ingen som man kan vända sig till.
   Han ger ett exempel: Fyra killar sitter bredvid varandra. Tre sitter och brölar rakt ut, men den fjärde är tyst. Då är det lätt som lärare att gå på någon av dem som låter – det är ju ändå de som stör.
   – Men det kan vara den tyste du ska gå på – det kanske är där makten finns.
   Att hitta rätt elev är inte så svårt som det kan verka. Lita på magkänslan: Den i klassen som du minst av allt vill ha en konflikt med – där finns makten. Det är med den du måste ta konflikt.
   Det är lätt att märka när man träffar rätt. Om man skäller på fel kille, som ofta kan vara klassens spelevink, så pågår verksamheten i klassrummet hela tiden – några viftar på hjälp, andra småpratar.
   – Men går jag på den som har makten händer alltid samma sak: det blir alldeles tyst.

Han skiljer framför allt på två sorters förtryck: förtryck med våld och förtryck med ord. Ska man generalisera, vilket han är lite rädd att göra offentligt, så är det oftast killar som härskar med våld, medan tjejer oftare förtrycker med ord.
   Ordförtryck är svårare att se, anser han. Det kan vara allt från öppet hån till subtilt kroppsspråk. Är det mer sofistikerat förtryck accepteras det inte sällan av lärarna. Läraren kan till och med använda det själv, utan att märka det. För problemet med ordförtryck är att det ofta är omedvetet. ”Duktiga” elever som rättar andra när de säger fel är ett exempel. De vill visa läraren att de är duktiga och märker inte att de trampar på andra. Det borde vara absolut förbjudet att tillåta elever att rätta varandra högt, tycker Ove Hartzell.
   De svåraste klasserna är de där dominerande negativa tjejer förtrycker med ord, menar Ove Hartzell. Där tystnar killarna, rädda, eftersom tjejerna utmanar deras ömtåligaste, manligheten. Lika lätt hittar flickorna lärarens svagaste punkter, ifrågasätter den kvinnliga lärarens kvinnlighet eller antyder att den manlige läraren tafsar.
   – Och de här klasserna lämnar man helt fritt! Lärarna drar en suck av lättnad när de slutar, men det kommer ju nya klasser.
   Det är bra att prata om gruppstrukturer i klassen redan innan det hänt något. En gång när Ove Hartzell som lärare träffade en ny klass, berättade han om förtryck han sett i andra klasser. Först berättade han om våldsförtryck. Ingen reagerade, det var inte aktuellt. Men när han talade om förtryck med ord, kände han lite ångest i luften. Efter ett tag räckte en flicka ilsket upp handen: ”Hur kan du säga så där om vår klass, du har ju bara varit här i 20 minuter!”
   – Jag förklarade att jag inte talade om deras klass, utan om egna erfarenheter. Men jag tänkte: ”Stornapp!”

Man ska ha ett sånt förhållande till barnen att man kan säga vad man ser, betonar han. Ser man en förtryckare i klassen, så ska man tala om det. Ove Hartzell kallar förtryckarna bikungar och bidrottningar, King Bee och Queen Bee.
   – Tänk dig bilden: bidrottningen ligger mitt i bikupan och föder och föder skit, alla andra är till för att göda henne.
   När man säger till King eller Queen Bee blir svaret alltid: ”Varför säger du bara till mig?” Då kan man förklara: ”Jag säger till dig, för du är värst. Här har jag förberett lektionen och vi ska ha roligt. Så sitter du bara och surar. Då vågar dom andra inte prata.”
   Ser du att någon är ett ledarbi, så tala om det för honom eller henne, säger han. Det märkliga och mest rörande är att alla ledarbin som Ove Hartzell pratat med har sagt samma sak: trots att de är populära känner de att ingen tycker om dem.
   – Och det är ju alldeles sant! Alla är bara rädda för dem. Vi måste befria dem från den rollen!

När man vet vem det är man måste ta konflikt med, gäller det att vänta på rätt tillfälle. Det kommer alltid. En lärarstudent sa till Ove att han verkade ligga och lurpassa som en panter i ett träd, väntande på rätt ögonblick att slå till. Något ligger det i liknelsen, medger han med ett snett leende.
   Han ger ett nytt exempel: på högstadiet har man oftast inga fasta platser i klassrummet. Men King Bee brukar sitta vid fönstret. En morgon kommer han för sent och då sitter en annan kille på ”hans” plats. Killen reser sig självmant för att lämna platsen åt King Bee, ingen annan säger något.
   – Det är ett gyllene tillfälle för mig att säga: Sitt kvar! Jag säger åt kungen att sätta sig någon annanstans – utan att utsätta den andra killen för något.
   Många vuxna tror att man alltid måste vinna kampen man ger sig in i. Så är det inte, betonar han – vinner gör man dessutom sällan första gången. Du kan till och med välja att dra dig tillbaka. Det viktiga är att du har markerat att du ser.
   – Då skickar du budskapet till de andra eleverna att du ser och förstår.

När Ove Hartzell talar om hur man ska säga till elever så tar han händerna till hjälp. Med vänsterhanden måttar han ett rakt knytnävsslag. Samtidigt vinkar han ”kom” med högerhanden. Man måste slå till mot det man inte gillar, men samtidigt bjuda in, menar han: ”leta efter den lilla pojken eller flickan i dem”.
   – Du måste samtidigt skicka nån form av kärlek, ge en öppning.
   Säg till dem som du själv vill bli tillsagd, är hans råd. Det kan naturligtvis fungera att använda samma språk som eleverna. Ove visar med sitt kroppsspråk hur han lutar sig hotfullt över en uppkäftig kille och säger: ”Ska du ta av dig jackan nu, eller ska jag hjälpa dig?” Men man måste vara medveten om att man då bekräftar det beteende som de är vana vid, påpekar han.
   – Egentligen är det en trygghet för killen, han känner igen det. Han har bara mött män som förnedrat honom.
   Eller också bjuder man eleven en utväg: ”Ta av dig jackan, för nu ska jag snacka om vikingatiden. Om fem minuter ska den vara av.”
   – Då åker den nästan alltid av. Men de tar inte av sig på vanligt sätt, utan glider ur jackan, säger han, visar med en rörelse och ler.
   Har man anlag för att bli ironisk, måste man vara försiktig. I en trängd situation kan det som vuxen vara frestande lätt att använda sitt överläge och dra till med en dräpande ironi. Om exempelvis en kille i sjuan hela tiden ropar ”Knulla!” så frågar man: ”Värst vad du verkar ha stor erfarenhet av kvinnor!” och får skrattarna på sin sida. Ove Hartzell vill inte moralisera över att lärare tar till det 
  – så blir det om man inte övar, menar han. Men egentligen är det ett övergrepp på eleven.
   – Man kanske avväpnar honom för stunden, men vad gör man i stället?
   Ove Hartzell talar ofta om att han känner elevernas ångest i klassrummet. Men vad är egentligen det outtalade, det som är så ångestladdat, frågar han, och svarar själv:
   – Att vara med eller inte, vara utanför eller innanför – det är den stora ångestproblematiken.

MARIA LANNVIK DUREGÅRD 

ur Lärarförbundets Magasin

Lärarnas tidning frågar

Hej! Får vi ställa en fråga?
Vi undrar om du är: