Läs senare

”Varför firar vi inte lärare varje dag?”

VärldslärardagenLärare borde firas varje dag året om. Det tycker Andria Zafirakou, textil- och bildläraren som vann årets världslärarpris the Global Teacher Prize, med en prissumma på 1 miljon dollar.

av Emilie Stendahl
05 okt 2018
05 okt 2018
Andria Zafirakou.

Firar ni världslärardagen på din skola i London?
– Inte så mycket som vi borde. Och man måste fråga sig: Varför firar vi inte lärare varje dag? Detta magnifika yrke!

Hur är statusen för lärare i Storbritannien?
– Den varierar. Det finns forskning som visar att läraryrkets status är låg, vilket är alarmerande. Lärare känner inte sig värdefulla och många lämnar yrket. Det är ett utmanande och hårt arbete, med många timmar. Dessutom har lärarens roll förändrats mycket. Det handlar inte längre bara om det som sker i klassrummet, utan även om allt som händer utanför klassrummet och hur du lyckas arbeta med elevers välbefinnande överlag. Det här ökar pressen på lärare. Men det är fortfarande ett underbart jobb!

Grattis till ditt fina pris! Och vilken fantastisk prissumma! Den är i klass med Nobelpriset.
– Tack. Det är ett stort ansvar och en press. Jag känner att måste göra något med pengarna som gör skillnad och som inspirerar andra. Jag har ju inte vunnit på lotto, utan jag har fått det här priset för att fira det arbete jag har gjort på vår skola och i vårt område. Så jag känner att pengarna bör komma dem till del. Därför har jag startat en välgörenhetsorganisation som skapar samarbeten mellan konstnärer och skolor i utsatta områden där barnen inte tar del av kultur och konst i samma utsträckning.

Undervisar du fortfarande?
– Självklart gör jag det!

Skulle du säga att du har hög status i dag efter priset?
– Ja. Jag inser det på grund av de inbjudningar jag får. Min inbox är helt galen! Ena dagen sitter jag med utbildningsministrar från flera länder, nästa dag går jag in ett klassrum.
Men framförallt känner jag att jag bidrar. Jag sätter fokus på de estetiska ämnenas viktiga roll i lärandet och jag lyfter frågan om hur viktiga lärarna är. Om vi inte tar hand om lärarna, då har vi problem.

Ge något exempel på vad som hamnar i din inbox.
– En dag fick jag ett brev från en lärare jag hade när jag var sju år, som sa att hon var så stolt över mig. Det var överväldigande och rörande. Samma dag fick jag ett mejl från Kungliga Konstakademin som bjöd in mig till en middag där jag skulle få sitta bland mina hjältar, de konstnärer som inspirerat mig och som jag undervisar om.

Finns det något lärare kan göra själva för att höja sin status tycker du?
– Jag är inte säker på att vi har makt att höja lärares status. Men som profession kan vi dela idéer, låna ut utrustning och kunnig personal skolor emellan. Vi kan arbeta i mindre forum för att stödja och utveckla varandra. När man kommer dit, när skolor arbetar för sitt område, så blir vi en kraft att räkna med. Det stärker självförtroendet och höjer resultaten och kommunicerar man ut detta, ökar medvetenheten om vad lärare är kapabla till. Vi måste ta ledarskapet, för i slutändan vet vi vad våra barn behöver för att lyckas.

Beskriv kort skolan och området du arbetar i.
– Alperton School ligger i ett av de fattigaste områdena i London och Storbritannien. Vi har 1 600 barn inskrivna och cirka 36 språk på skolan. Vissa av våra barn kommer från hem med bara en förälder, vissa ansvarar för att ta hand om sina syskon eller mor- och farföräldrar, de lagar maten. Många är nya i landet och pratar inte engelska.

Ni har trots detta höjt resultaten på skolan. Vilket råd skulle du ge lärare i liknande områden som vill göra det?
– Försök inte göra skillnad på egen hand. Sök hjälp från kollegor och andra för att ge barnen det de behöver. Var uthållig. Och resilient.

Vad menar du med det?
– Tjockhudad. Tuff. Tyvärr måste lärare vara det. Det du prövar fungerar kanske inte, men du fortsätter ändå. Du har tillit till din förmåga, din utbildning och tilltro till barnen som räknar med dig, och till deras föräldrar. Och du kommer att lyckas. Jag tror mycket på att tänka med hjärtat. Jag försöker att vara vänlighet. Om någon lider försöker jag lösa det som tynger dem.

Jag läste att du lärt dig hälsa på 35 språk. Stämmer det?
– Jag kan säga hej och välkommen. Det gör att de känner sig uppskattade och att vi vill att de ska komma till skolan. Att de inte kommer vara isolerade.

Du har bland annat startat en boxningsklubb för barnen i skolan, vilket är rätt okonventionellt. Vad gör du för andra saker som skulle kunna ses som okonventionella?
– Jag har gått hem till elever för att ta reda på varför de inte är i skolan. Jag har besökt föräldrar i deras hem för att bryta den där barriären mellan skola och hem. Jag har bjudit in många olika personer för att föreläsa för barnen i skolan. Jag nätverkar mycket.

Du gör mer än bara undervisa. Berätta lite om det!
– I min kontext, när mina elever kommer till skolan, då har deras dag kanske börjat på ett katastrofalt sätt. De bär så många bördor. När de kommer till skolan vill vi att de ska få känna att de är barn, att vi är där för dem, att vi sörjer för dem, guidar dem och hjälper dem att lösa deras problem. Vara en ansvarsfull förebild i deras liv. Vi behöver bygga relationer.

Varför då?
– Därför om du gör det öppnar du din värld för dem, och de kommer att träda in där. Med glädje.

Hur gör man det?
– Ja, hur lär man känna 300 elever på ett personligt plan? Jag vet inte. Men vi måste försöka. Och det är de osynliga barnen, som aldrig tycks prata och som inte har någon röst, vi måste gå till först.

ur Lärarförbundets Magasin