Läs senare

Varför kräver inte föräldrar att deras barn beter sig väl?

DebattHur kan det vara så att vi lärare får skulden för att  elever beter sig illa mot oss och andra i skolan? Vi blir attackerade av både elever och föräldrar för att vi försöker undervisa, utbilda och upprätthålla de ordningsregler som finns, skriver läraren Catrin Johansson.

15 feb 2019

Om debattören

Catrin Johansson

Legitimerad lärare i NO, matte, svenska och teknik

Jag lyssnar, löser konflikter, anpassar (individuellt och i grupp). Jag gör ofta mer än vad som krävs därför att jag vill det. Jag vaknar på nätter och tänker på skolan, på elever, på hur saker kan bli bättre, kan jag göra mer? Jag nöjer mig inte med halvbra, jag är ingen mellanmjölk.

Min hjärna fungerar så, den är i ständig process och jag älskar att utvecklas och utvecklas tillsammans med andra. Det var därför jag en gång sökte till lärarutbildningen vid Uppsala Universitet.

Bild: Colourbox

Jag mår inte dåligt av att ”ha många bollar i luften”, jag gillar det. Jag mår dåligt över hur jag blir bemött av föräldrar och elever. DET är stress som jag inte vill ha. Stress jag mår dåligt av.

När blev det OK att skrika till sin lärare att ”du är en jävla idiot”, ”du är dum i huvet jävla fitta” eller ”va fan, du är så jävla löjlig”? Är det rimligt att elever blockerar vägen när vi lärare kommer i korridorerna? De hånar oss och skrattar, använder glåpord och sparkar i skåpen och på dörrar när vi passerar. Pratar högt med varandra ”hon är helt dum i huvet”. Det är klart att vi lärare hör – de vill att vi ska höra.

Jag ringer och mejlar hem till föräldrar om hur deras barn betett sig på skolan under dagen. Mot vuxna och barn. Dagen efter är min mejlbox full av mejl från föräldrar som frågar ”vad gjorde du?, vad gjorde skolan, varför, varför, varför?” De skyller på mig och mina kollegor, försöker spela ut oss mot varandra och vill tala om hur vi ska sköta vårt jobb.

Min egen son i samma ålder som eleverna jag undervisar (årskurs 5 och 6) är inte någon ängel, men om han betett sig illa i skolan får han be om ursäkt. Jag vill lära mitt barn det, jag tycker att det är viktigt. Jag vill att han ska växa upp och respektera människors lika värde, inte se ner på och hacka på andra.

Jag är en människa. Mig får ingen trampa på (har jag hört). Men jag går hem med en känsla av värdelöshet.

Hur tänker föräldrarna till eleverna? Deras öppna kritik och ifrågasättande av mig som lärare, av undervisningen och skolan gör att deras barn självklart också tillåts att öppet håna oss i skolan. Föräldrarna har ju ställt in kompassen.

När elever slåss eller bråkar med varandra så bryr de sig inte dyft om vad jag säger, de bara fortsätter och många andra passar på att heja på. Det är ju roligt!

När jag informerar föräldrarna om vad som hänt, blir svaret ALLTID att ”det var inte mitt barns fel” det är ”dom andra”. Jag undrar fortfarande vilka ”dom andra” är. De fanns inte på 80 och 90-talet när jag gick i skolan. Då var det vi som bråkade som fick ta ansvar, reda ut och skärpa oss.

Jag åker hem idag efter en vecka full av påhopp och vet inte om jag någonsin vill komma tillbaka till mitt jobb, jag har ingenting mer att ge. Och jag skäms, skäms över att jag inte är bättre.

Jag är en människa. Mig får ingen trampa på (har jag hört). Men jag går hem med en känsla av värdelöshet. Det är den kvinna och mamma som min familj får hem idag. Fredagsmys.

Om LT Debatt

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debattera hos oss!

Välkommen att göra din röst hörd i Lärarnas tidning. Vi efterlyser debattinlägg om såväl skolpolitik som lärarnära professionsfrågor.

Skriv max 3 000 tecken, underteckna med namn, titel och gärna bostadsort. Mejla till debatt@lararnastidning.se


FÖLJ OSS GÄRNA PÅ INSTAGRAM!

ur Lärarförbundets Magasin