Läs senare

”Vfu-studenten borde få höra att hon valt rätt jobb – men jag är slut som lärare”

av Charlotta Hemlin
02 jan 2020
02 jan 2020

”Vad provocerande positiv hon är, din kandidat”, viskar kollegan och nickar mot dörren som VFU-studenten nyss gick ut genom.

”Hon går ju runt och trallar till och med. ”

Jag håller med. Jag har tänkt precis samma sak. Får en vara så pigg?

Vi övriga går möjligtvis runt, runt men vi sprudlar inte och kläcker knappast några idéer. En kollega jämför tillståndet med svår jetlag, en annan kallar sig klubbad säl och en tredje konstaterar krasst att vi helt enkelt bara ska försöka överleva fram till jul.

På radion sjunger de inte om fred på jorden utan om betyg från årskurs 4 men vi orkar inte ens hetsa upp oss. I klassrummet kommer jag på mig själv att hålla tummarna för att det jag avser säga når hela vägen ut genom munnen någotsånär begripligt. Ibland lyckas det.

Jag är slut som lärare tänker jag dystert när jag inte riktigt lyckas uppbåda den energi och det engagemang som en vfu-student har rätt att förvänta sig av sin handledare. Hon borde få höra att hon valt världens roligaste jobb. Istället hör hon mig förbanna mörkret och räkna dagar eller snarare timmar och som ett slags understämma till hennes glada julsånger mumlar jag min läxa som jag har fått i min fortbildningsgrupp för kollegialt lärande.

Vi läser Steinbergs Ledarskap i klassrummet och denna veckas uppgift går ut på att omtolka besvärliga beteenden till något positivt. En elevs stökande ska ses som sökande efter uppmärksamhet och när en kollega fräser åt dig ska du tänka att hen är stressad och inte grinig.

Jaja, men kom ihåg att applicera det på mig också, skriker jag inombords när jag drar mig undan bakom datorn istället för att trivsla vid fikabordet. ”Jag tycker om er men orkar inte prata.”

Dessutom hoppas jag mycket på den sömnregistrering som jag genomför en av alla dessa mörka midvinternätter. Med sladdar och slangar, mätare och näsgrimma, kryper jag till kojs och när jag lämnar in apparaten till läkarmottagningen önskar jag så att läkarna ska förklara min trötthet med snarkningar och sömnapné.

Jag har hört om dem som har fått livet tillbaka och det är något sådant jag hoppas på.

”Det har inte slagit dig att att det kan vara åldern Charlotta?” undrar en kollega vänligt.

Öh, faktiskt inte. Men vid närmare eftertanke är jag glad och tacksam över min vfu-student som är hälften så gammal som jag och som har energi och ambition och dessutom kan hålla ton, till och med den sista veckan på höstterminen.

Nu kryper jag ner under yllefilten som är årets julklapp från arbetsgivaren och där tänker jag ligga stilla och snarka ända fram till vårterminen. Då kommer ljuset tillbaka. Och jag också.


FÖLJ OSS GÄRNA PÅ INSTAGRAM!

Fråga

Från när vill du sätta betyg på eleverna?

ur Lärarförbundets Magasin