Läs senare

Vi måste åter till arbetsglädjen i förskolorna

DebattLösningen för att få förskolläraryrket populärt igen stavas återgång till gamla tiders arbetsglädje och inflytande. Portfoliomodellen med loggbok på fickan var bättre än dagens dokumenterande. Gårdagens småskalighet var bättre än att jobba i block i stora lokaler, skriver förskolläraren Eva Olsson.

04 apr 2018

Om debattören

Eva Olsson

Förskollärare

Uppsala

Vi är många som började som nyutbildade förskollärare i början på 1970-talet och blivit vid vår läst. Vi hade förmånen att få en genuin utbildning, som innefattade alla områden i yrkesutövandet, från de praktiska ämnena till mycket god teoretisk kunskap. Vi agerade både ateljerista och pedagogista. Allt detta var grunden för att verksamheten skulle fungera.

Vi lärde också mycket av varandra, hade goda förutsättningar att gå kurser i det vi ville utveckla och befann oss tidigt i en lärande organisation. Under åren
som gick, utvecklades vi från ”lärlingar” till ”mästare”. Vi var med om att forma den svenska förskolan, och det är vi stolta över. Studiebesök kom från när och fjärran.

Illustration: Colourbox

Nu till frågan: Hur kunde vi fortsätta så länge? Jo, vi hade arbetsglädje och INFLYTANDE.

Men de senaste 10 åren hände något och verksamheten förändrades ganska radikalt. Vi skulle börja arbeta i block. Det vill säga 16+16 barn samt 6 stycken i personalstyrkan. Det finns till och med exempel på 3-avdelningsblock där 1–3-åringar ingår. Stora rum med mycket barn överallt, barn som rör sig över stora ytor. Till och med nybyggnationer inspirerades av Reggio Emilia, där ursprunget är gamla tomma industrilokaler.

Det här är förutsättningarna idag för många, trots att forskningen säger att stora kontorslandskap inte är bra och man börjar frångå detta i andra sammanhang. Det blir tungt att jobba och planera. Vad ska dagarna innehålla? Vem ska vara var? Det fattas personal i stort sett varje dag. Det finns inte vikarier och mycket av planeringen faller.

Trots detta går pedagoger ifrån verksamheten klockan 13 för att dokumentera. Kvar står en outbildad vikarie med 19 barn eller en sån som jag, som i slutet av min karriär avstod från att vara med i någon ”grupp”.

Dokumentationen är ett kapitel för sig. För vems skull görs den? Den tar alldeles för mycket av verksamheten.

Dokumentationen är ett kapitel för sig. För vems skull görs den? Den tar alldeles för mycket av verksamheten. Givetvis är det viktigt att föräldrarna får vetskap om vad vi gör, men det de helst vill prata om är hur deras eget barn mår och utvecklas.

Vi måste förbättra och förnya oss, men för den sakens skull kan vi inte förkasta all beprövad verksamhet! Jag vill påstå att portfoliomodellen med loggbok på fickan var ett utmärkt verktyg.
Vem gjorde så det blev så här? Det har jag många gånger funderat över. Det kan inte behöva vara så, att många i slutet av sitt arbetsliv måste går ned i tjänst eller sluta några år tidigare.
Varför hoppar så många av utbildningen idag? Ja, 80 procent tyckte i vart fall för några år sedan att de inte fått adekvata verktyg för sin yrkesutövning.

Lärarutbildningar/universitet måste samarbeta mycket mer med kommunerna så att det blir populärt att bli lärare och förskollärare igen.

Om LT Debatt

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debattera hos oss!

Välkommen att göra din röst hörd i Lärarnas tidning. Vi efterlyser debattinlägg om såväl skolpolitik som lärarnära professionsfrågor.

Skriv max 3 000 tecken, underteckna med namn, titel och gärna bostadsort. Mejla till debatt@lararnastidning.se

ur Lärarförbundets Magasin