Läs senare

Vi måste bort från den förödande betygshetsen

DebattAlltför få elever har tillit till sin förmåga och alltför många känner sig misslyckade. Vi måste sluta spä på betygshetsen och istället handleda eleverna och föräldrarna i att skolgången är en kunskapsresa, skriver idrottsläraren Ola Frykman.

04 mar 2019

Om debattören

Ola Frykman

Idrottslärare

Hjärnans förmågor, speciellt de kognitiva, utvecklas successivt för varje årskurs. När vi kommunicerar om betygen tar vi ibland inte hänsyn till detta utan förstärker betygshetsen och känslan av ouppnåeliga krav. En del föräldrar hamnar också i denna hets för de tror att barnet måste ha ett bra betyg i ett tidigt skede av skolgången, annars är det katastrof.

Vilka tankar och känslor förmedlar vi till eleverna och föräldrar när vi pratar om betyg? Förstärker vi oron och stressen? Det handlar om grundläggande psykologi.

Illustration: Colourbox

Jag upplever att många elever, och även föräldrar, ibland likt i en tävling suktar efter det högsta betyget för att det ger samma känsla som att komma på första plats. När jag lyssnar på elevernas känslomässiga reaktioner då de pratar om betyg kan det låta ”kompisen fick ett högre betyg än jag” eller ”jag fick bara godkänt”. Känslor frodas av att de är dumma och inte fattar någonting. Eller så är de frustrerade över att de egentligen är ”bättre” än kamraten och orättvist bedömda.

Hur kommer detta sig? Jag anser att den allt tidigare betygshetsen i mycket beror på att elever och föräldrar inte ges handledning i att skolgången är en kunskapsresa där man stegvis blir bättre för varje årskurs. De får inte veta att terminsbetygen är vägvisaren och inte ett kvitto på om eleven duger som människa. Tyvärr betraktar många föräldrar betyget E som ett dåligt betyg och ett misslyckande.

Det pratas mycket om lusten att lära sig som en inneboende kraft. Men ska det vara möjligt måste eleverna få känna tillit till sina förmågor även då provresultaten inte blir som de förväntar sig. De måste kunna betrakta även kamraternas förmågor som tillgångar i ett gemensamt lärande.

Känslor frodas av att de är dumma och inte fattar någonting. Eller så är de frustrerade över att de är orättvist bedömda och egentligen ”bättre” än kamraten.

Men betygshetsen tar bort elevernas trygghet. Arbetsron försämras och jämförelsen med andra ökar. Trivseln i klassen blir lidande vilket är förödande för lärandet.

Även lärarnas legitimitet kopplas ofta till betygen. Om Pisaresultaten är för låga blir det ett herrans liv. Då får skolan kritik för att inte klara av sitt uppdrag och lärarnas profession ifrågasätts. Får eleverna på vissa skolor höga betyg handlar kritiken istället om att det är orättvisa glädjebetyg.

Ska verkligen betygen vara kvitto på vår kompetens och på skolans förmåga att fullfölja sitt uppdrag? Jag anser att vår pedagogiska förmåga att ge eleverna bästa möjliga förutsättningar för kunskapsinhämtningen borde vara måttstock, liksom vår förmåga att tydliggöra hur de olika ämneskunskaperna förbereder eleverna för deras framtida liv.

Dagens kunskapskrav och betygskriterier ställer mycket större krav på elevens kognitiva förmågor – som att förstå samband, analysera komplexa sammanhang, minnas och dra slutsatser – än vad de tidigare betygen gjorde. Dessa förmågor måste få utvecklas utan att eleverna känner ångest eller oro över betygen.

Om LT Debatt

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debattera hos oss!

Välkommen att göra din röst hörd i Lärarnas tidning. Vi efterlyser debattinlägg om såväl skolpolitik som lärarnära professionsfrågor.

Skriv max 3 000 tecken, underteckna med namn, titel och gärna bostadsort. Mejla till debatt@lararnastidning.se

ur Lärarförbundets Magasin