Läs senare

Wiman: Jag vill ingripa genom att finnas där för mina elever

krönikaAtt HD tar upp fallet med en elev som vägrade flytta på sig och blev bortlyft av en lärare har återigen aktualiserat debatten om lågaffektivt bemötande. Det pratas med rätta om att respekten måste återupprättas för Sveriges lärare. Det sägs att ordning och reda måste återinföras. Nu är det dags att kavla upp ärmarna och sätta ner foten på riktigt!

av Maria Wiman
24 okt 2019
24 okt 2019

Det är inte längesedan liberale riksdagsledamoten Roger Haddad skrev om just detta i en rasande artikel på Expressens debattsida. Vi lärare måste få ingripa vid stöket, skriver han. Vi måste få mandat. Jag som varje dag befinner mig på klassrumsgolvet kan inte låta bli att bli lite konkret här. Vad betyder det? Vad är befogenhet att ingripa? Vad exakt är det man vill att jag ska göra? Inrätta skamvrå och dumstrut? Lyfta ut bråkstakar från klassrummet? Utdöma hårda straff och bryska knuffar?

Så vill jag nämligen inte jobba. Inte ens om jag hade dessa befogenheter skulle jag nyttja dem. Jag är nämligen pedagog, inte ordningsvakt. Jag har studerat sex år på universitetet för att jag på riktigt brinner för mina ämnen, för att jag är omåttligt förtjust i att lära ut saker till truliga ungdomar, för att jag anser att det är en ynnest att få lära nutiden och framtiden demokratiska värderingar.  Jag är också vuxen, 38 år närmare bestämt, och jag arbetar med barn. Jag måste få vara den vuxna i rummet som i möjligaste mån inte möter affekt med affekt. Att våld föder våld är ett gammalt ordspråk.

Att ingripa för mig har ingenting med ytterligare befogenheter att göra. Jag vill ingripa genom att finnas där för mina elever. Jag vill vara en stabil vuxen med tid, som kan ta en fika i cafét mellan lektioner, som kan stanna kvar en stund vid skoldagens slut och prata om livet. Jag vill ha tid att bygga relationer från grunden. Det är att ingripa på riktigt och för detta krävs inga ytterligare befogenheter. För detta krävs tid och resurser. För att tala klarspråk: att 7 av 10 kommuner sparar in på skolan är ett tokigt mycket större problem än lågaffektivt bemötandets vara eller icke vara.

Ökat stök i skolan beror inte på att lärare saknar befogenhet att ingripa. Det är att förminska ett uppenbart problem. På riktigt alltså, vi måste se problemet för vad det är. Ett klassrum med 30 elever på en lärare, ej reglerad undervisningstid samt brist på utbildade pedagoger – där har vi de arbetsmiljöproblem som hotar ordningen i skolan. Inga ryck i örat, ingen kvarsittning och ingen dumstrut i världen råder bot på det.

ur Lärarförbundets Magasin