Läs senare

Wiman: Vi måste få vara stolta över det vi faktiskt gör i skolan

KRÖNIKANej, allt står inte rätt till i svensk skola och självklart måste vi våga prata om vad som inte fungerar. Men vi måste också få vara stolta över alla fullkomligt magiska saker som på riktigt händer varje dag i våra skolbyggnader, skriver Maria Wiman.

av Maria Wiman
28 sep 2019
28 sep 2019

För ett tag sedan skrev jag en debattartikel i Aftonbladet. Jag var lite allmänt nere i galoscherna på grund av den bild av svensk skola som cirkulerat så många år, bilden av kaos, flygande stolar, destruktiv kunskapsinhämtning och allmän undergång. Jag ville testa att vrida på perspektivet en gång, bara skifta fokus en smula. Så istället för att förfasas över den tunga dokumentationsbördan (som finns, det är jag den första att erkänna) eller de alltför stora elevgrupperna (också i allra högsta grad ett reellt problem) valde jag att skriva om allt det superfina i att undervisa i en skola med stabil värdegrund, mycket utrymme för kreativitet och aktiva elever.

Jädrar i min låda vad det tog hus i helvete. Det blev storm! Folk förfasades över detta fenomen. Hur kunde jag? Att skriva om den svenska skolan som en grundstomme i vårt samhälle där frågor får flyga högt och lågt och som fostrar demokratiska världsutvecklare var för många samma sak som att naivt ropa hurra åt varenda budgetåtstramning eller gladeligen skåla in varje utebliven ansökan till lärarutbildningen.

Men herregud – hur trångsynt får man vara?

Och vad händer med oss om vi hela tiden matas med att den byggnad vi går till varje dag, i nöd och lust, är en skammens högborg där allt vi gör i princip är fel, där ingen bildning sker och där vi helt har tappat fotfästet? Tänk om det blir en självuppfyllande profetia? För några år sedan hade jag en osedvanligt bångstyrig fyra som jag hade noll förväntningar på. Varje morgon inledde jag med att i preventivt syfte tillrättavisa dem för alla de felaktiga beslut de skulle komma att ta under dagen och varje eftermiddag skickade jag hem dem med ett uppgivet konstaterande att de återigen hade gjort mig besviken. Snacka om destruktiv spiral. Tack och lov lyckades de ganska snart bevisa för mig att de trots allt var världens mest underbara ungar och att de kunde utföra underverk inom ramen för vår svenska skolform.

Jag tror på allvar att det är dags att skifta fokus. Nej, allt står inte rätt till i svensk skola och självklart måste vi våga prata om vad som inte fungerar. Men vi måste också få vara stolta över det vi faktiskt gör och över alla dessa fullkomligt magiska saker som på riktigt händer varje dag i våra skolbyggnader. Yrkesstolthet är inte oviktigt och det får inte bli symptomatiskt för lärarkåren att vi ska gå runt och skämmas. I vilket annat yrke ser det ut så?

Jag vet att winter is coming i samma veva som jag skickar in denna text till publicering. Det blåser upp till storm. Men jag träffar så otroligt många lärare därute som är svältfödda på denna bekräftelse. Det gör det hela värt det.

Så varsågoda: Sveriges lärare är fighters. Vi kan det här. Vi gör rätt.

ur Lärarförbundets Magasin