Läs senare

Youtube har tagit över som vikarie

18 okt 2013

»Bra, där är du!« Vikarietillsättaren tillsammans med en ung kille mötte mig i korridoren. Jag hade inte hunnit ta av mig ytterkläderna ännu.

Vikarietillsättaren fortsatte:

»Det här är Peter, han ska vara i 6A i dag, Ann-Marie är sjuk. Kan du informera Peter om vad han ska göra?«Jag tittade på klockan, hon var fem i åtta. Vikarietillsättaren lämnade mig med Peter, som visade sig vara 21 år fyllda och skulle åka jorden runt om två månader. Jag var lindrigt sagt trött på att briefa vikarier några minuter innan första lektionen skulle börja.

Frågan som vikarietillsättaren hade ställt »Kan du informera ­Peter om vad han ska göra?« repeterades i mitt huvud.Nej, det kan jag fan inte, tänkte jag. Jag kan inte gå igenom vilka elever som behöver extra stöd, vilka som behöver fasta ramar, vilka som ska använda elektroniska hjälpmedel, vilka som behöver tillrättalagda uppgifter och dessutom försöka trolla fram något vettigt som han kan sysselsätta klassen med under förmiddagspasset. Och som grädde på moset beskriva vad som menas med att undervisa. Defi­nitivt inte på fem minuter.

Hela arrangemanget var pinsamt, för alla inblandade!
Samtidigt som vi lärare vill ha högre status och högre lön så accep­terar vi att vid sjukfrånvaro bli ersatta av en person som varken har behörighet eller utbildning (och ibland inte ens intresse).

Lärarlegitimation i all ära, men när vem som helst från gatan kan komma och vikariera så känns den inte så betydelsefull.

Det förväntas inte sällan att vi lärare dessutom ska tillhanda­hålla en detaljerad planering samt uppkopierade arbetsuppgifter så att vikarien i stort sett bara behöver öppna dörren och dela ut några stenciler. Mitt yrke är mer komplicerat än så. Jag bedriver undervisning. Var är vår stolthet egentligen? Och när jag tänker efter så vet jag faktiskt inte om det finns något yrke där jag själv skulle kunna få vikariera. Sjuksköterska? Elektriker? Advokat? Bilmekaniker? Tror inte det.

Nåväl, det här var ju inte Peters fel, så jag föreslog snabbt att han skulle be eleverna läsa i sin skönlitterära bok, som de alla hade, samt skriva en boklogg. Jag avslutade med den positiva upp­maningen: »Det här fixar du!«När jag mötte en elev från 6A på eftermiddagen var han entusiastisk.

»Gissa vad vi gjorde på lektionen i morse med vikarien?«

»Öh, ni läste väl och skrev en boklogg«, sa jag.

Eleven tittade förvånat på mig och skakade på huvudet.

»Nä, vi såg Emmygalan på Youtube, det var skitkul!«

Varför var jag inte förvånad?

ur Lärarförbundets Magasin