Läs senare

Zafar: Vem tjänar på skolans trendkänslighet?

krönikaKommer ni ihåg grit? Det slog igenom som en bomb i skolvärlden för ca två år sedan. Jag minns att inbjudningar till fortbildningar på temat grit duggade tätt i min mailbox. Idag är det knappt någon i skolsverige som pratar om grit.

av Hamid Zafar
03 sep 2019
03 sep 2019

En snabb sökning visar att det endast är enstaka utbildningsanordnare i landet som erbjuder gritutbildningar. När nyhetens behag hade lagt sig upptäcktes att grit redan omfattades av den så kallade femfaktorsteorin inom psykologin. Inom femfaktorsteorin förklaras samvetsgrannhet, precis som grit, som ett personlighetsdrag som präglas av målmedvetenhet och ett starkt driv.

Grit är inte den enda trenden som svept över skolan under de senaste åren. Growth mindset, UDL (Universal Design for Learning) och lärstilar är bara några av de metoder som marknadsförs till skolor och huvudmän. Trendkänsliga rektorer och huvudmän förväntas gå i bräschen för att implementera dessa metoder i sina verksamheter. Inte sällan kommer metoderna paketerade i form av inspirationsföreläsningar, dyra lärarhandledningar samt fortbildning.

Detta sätter också fingret på ett problem inom skolan. Det signalerar att lärarna, trots sin relativt långa utbildning och samlade yrkeserfarenhet inte skulle besitta kunskapen att stimulera och arbeta med eleverna i sina klassrum på ett inkluderande sätt. Vad beror denna trendkänslighet på? Jag tror att en viktig förklaring till detta är att skolan saknar entydighet från statens sida. Den svenska staten saknar en samlad styrning av skolan. Statens styrning av skolan har i stort begränsats till juridik medan skolutveckling och professionsutveckling lämnats vind för våg. Detta vakuumet har fyllts av externa aktörer från skolutvecklingsbranschen som erbjuder quick fix och mirakelmetoder.

Marknadifieringen av skolan har inte bara fått effekten att eleverna ses som kunder och skolor som leverantörer. Den har också resulterat i att skolor och kommuner idag känner sig nödgade att profilera sig i konkurrensen. I en sådan konkurrensutsatthet blir metoder som growth mindset och UDL ett sätt för skolor och kommuner att marknadsföra sig som innovativa och nydanande.

Vem är det egentligen som tjänar på skolans trendkänslighet? Gör vi det för eleverna eller för att lärarna ska bli tryggare i sin yrkesutövning? Eller gör vi det för att visa upp ett vackert skyltfönster för eventuella kunder? Eller är de verkliga vinnarna skolutvecklingsbranschen som kan sälja in den senaste metoden till skolorna?

Satsar skolan för mycket på ”trendiga” undervisningsmetoder?

ur Lärarförbundets Magasin